Tankar längs en hundpromenad

20141026_072007
07.00 En vacker morgonpromenad med hunden. Det är söndag morgon och världen har fortfarande inte vaknat riktigt. Det är tyst. Jag hör en liten fågel som sjunger fint, alldeles ensam. Jag hör också vinden som får träden att låta som om de applåderar. Kanske är applåderna till den skönsjungande fågeln?

Sen jag började min livsstilsförändring har min lust till att gå ut i naturen kommit. Visst har jag varit ute i skogen tidigare också, men väldigt sällan på eget initiativ. Jag har härliga minnen från jag var liten, då jag följde med min morfar ut i skogen i Dalarna. Han kunde tillägna flera timmar i skogen för att plocka bär. Men som vuxen har jag inte prioriterat att bege mig ut i skogen. Jag har inte tyckt mig ha haft tid. Jag har haft fullt upp med arbete och vardagsbestyren och sedan har jag varit trött…. Men lusten till närheten av skogsmiljön har kommit av sig själv under den senaste tiden. Och i morse reflekterade jag över den, att jag är glad att ha blivit medveten om den och att jag har närheten till skogen. Jag bor faktiskt granne med den.

Att promenera längs asfaltsvägarna i området ger ingen energi, både asfalt och tegelhus är döda ting som bara finns där för att vi människor har velat ha det så. Skogen är full av levande växter och träd som stått där länge och varit med om väldigt mycket. Jag skulle gärna vilja veta allt de varit med om, vilka människor som passerat på dessa stigar tidigare. Hur mådde de? Vad gjorde de? Och vad gör djuren där om nätterna?

I morse kände jag all den fantastiska energi träden sände till mig och jag kände mig som ett med dem, växterna, mossan – allt. Det var en underbar promenad och det fick mig att känna tacksamhet för att jag får vara en del av livet en stund här på jorden.