Min sockriga historia

Jag har påbörjat en resa och den vill jag skriva ner för att minnas. För jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vill fortsätta den väg framåt som känns rätt och som jag idag tror är rätt håll. Och kan jag inspirera någon annan till ett (socker-)friare liv, blir jag glad.

Under 2013 mådde jag inte bra. Jag var ständigt trött -extremt trött, vida humörväxlingar och kände inga begränsningar vad gällde att äta socker och sött. Jag älskade att fika kanelbulle. Jag älskade att göra mig en stor skål med glass och sätta mig vid tv:n för att lyxa, vardag som helg. Och jag älskade choklad. Det fanns alltid en anledning till att stoppa i mig något gott; småsugen, jättesugen, lyxa, mysa, trösta, straffa. Köpte jag hem ett paket Ballerina så smällde jag i mig hela paketet själv på en gång – utan problem. Det gick liksom inte att sluta när jag väl börjat… Om det någon gång råkade vara slut på fikabröd, glass eller choklad hemma så tog jag vad som fanns – enbart chokladsås, strössel, mackor eller vad som helst, bara det var sött. Jag har under många år varit periodare. I perioder kunde jag äta extremt mycket sött. Troligen var det perioder då jag själv inte var i balans. I perioder kunde jag klara mig helt utan godis, när jag väl bestämt mig. Men då fanns det mackor att göra istället som var supergott, för det var ju inte godis….

Sensommaren 2013 sitter jag hemma i köket. Mina föräldrar är på besök och vi har precis fikat. Och jag är, som vanligt, trött. Extremt trött. Orkar inte resa mig för att plocka undan efter fikat. Men min fina mamma fixar med det. Städar och plockar undan efter fikat som jag har bjudit på. Själv sitter jag trött kvar och får en känsla av rädsla inombords. Vad är det som händer med mig? Varför är jag så här trött? Varför orkar min mamma, som snart går i pension, men inte jag? Jag uppmärksammar då något som jag känt ett längre tag – en tjock mur runt huvudet. Vad är det? Jag upplevde också som att det var oerhört trögt för mina hjärnceller att koppla ihop sig. Jag blir orolig för mig själv. Jag har dessutom märkt av att jag glömt mycket den senaste tiden. Det gör mig rädd. Väldigt rädd. Har jag en allvarlig hjärnsjukdom? Men jag säger inget till någon, för jag vet inte vad jag ska säga. Jag skäms att jag bara är 40 år och inte orkar ett dugg…

Hösten kommer och därmed också arbetet. Jag har alltid tyckt om mitt jobb och mina kollegor. Men min egen lust inför jobbet är lägre än normalt den här hösten, men jag jobbar på. Jag är flitig på jobbet och vill göra ett 100% bra jobb. Och det går bra. Jag får uppskattning från både medarbetare och chef. Det ger mig någon sorts kick. Kunde inte släppa jobbet när jag kom hem. Slog gärna på datorn lite senare för att fortsätta med det jag höll på med på dagen. Men dimridån fanns kvar, och den oroade mig. Och tröttheten fanns där också. För att orka med åt jag sötsaker. Godisautomaten utanför kontorslandskapet på jobbet var min räddning. Dit gick jag och köpte kexchoklad både en, två och fler gånger per dag. Men jag skämdes samtidigt. Jag skämdes så pass att jag började stoppa godiset innanför tröjan när jag gick tillbaka, i hopp om att ingen skulle se. Men i ett kontorslandskap går det inte så bra att smyga. Det prasslade väldigt när jag skulle öppna paketet. Då kom jag på att jag kunde öppna paketet vid godisautomaten, så lät det inte lika mycket inne på kontoret….

När jag ser på detta i efterhand så ser jag ju att det inte var riktigt klokt – ett sjukligt beteende. Men jag visste inte bättre då. Jag var bara inte i balans. Och det var sockrets demon som styrde mig.

Under ledigheten över jul- och nyår tar jag mig en riktig funderare. Jag känner själv att mitt beteende med godis och sötsaker inte är normalt och jag vill inte ha det så! Jag ser mitt sockerätande som ett beroende som jag inte kan vara utan och jag vill vara fri! Fri från beroende. Oberoende! Jag blev arg på sockret för att det lockade mig och jag inte kunde stå emot. För min del fanns bara en sak att göra; göra slut! Sluta helt och hållet med socker. Eftersom jag ett flertal gånger försökt klara mig utan sötsaker, lyckats i perioder men alltid fallit tillbaka behövde jag göra något annorlunda denna gång. Det fick helt enkelt bli att utesluta socker och sötningsmedel fullständigt. Nolltolerans! Jag bestämde mig för att hålla upp i ett halvår för att sedan utvärdera hur jag mådde då. Den 7 januari 2014 drog jag igång…

Under de veckor och månader som gick läste jag mer och mer om sockret, och insåg att alla de symtom jag kände under 2013 var orsakat av sockret. Dimhjärnan försvann ganska snart och jag gick ner 9 kilo, men min energi och lust var fortfarande inte på topp. Ju mer jag läste på så insåg jag också att vetemjölet förvandlas till socker i våra kroppar och att gluten är något alla människor bör avstå ifrån. Att glutenet gör att våra tarmar utarmas och går sönder. Vissa känner av det direkt, andra inte…

I maj bestämde jag mig för att prova 3 månader utan gluten. Jag ville ju fortfarande bli piggare. De första 2-3 veckorna blev en enda stor utresning i min kropp. Som tur var fanns glutenfria människor i min omgivning, och av dem fick jag förstå att det kunde vara en utrensning. Jag höll i mitt uppehåll från glutenet och det blev bättre vartefter.

Men jag var fortfarande inte i balans – på jobbet upplevde jag fortfarande stress; många trådar att hålla i luften. Jag tog fortfarande till kvällarna för att ta fram jobbdatorn hemma och jobba för att känna att jag gjorde mitt jobb ordentligt. Att jag var utmattad begrep jag inte själv förrän min chef en dag sa åt mig att ta det lugnare, att inte jag inte behövde göra mitt jobb 150% bra. Då kraschade jag. Tidigare hade jag haft mitt socker att döva mig med, men denna gång hade jag ingenting, jag hade bara mig själv….. Min chef såg det jag inte kunde se och hon erbjöd att jag skulle få gå till företagshälsovården, vilket jag blev glad för, för jag hade minsann läst om att problem med sköldkörteln kunde leda till trötthet och det vore ju toppen om de kunde reda ut det.

På företagshälsovården gjorde de väldigt många tester, som alla visade bra resultat. Det var nästan så jag blev besviken att det inte var något fel på sköldkörteln, för det hade varit så enkelt att få medicinera det och att allt skulle bli bra. Men så enkelt var det inte… Nu fick jag ta tag i och jobba med mig själv istället.

Det visade sig att jag led av utmattningssyndrom och blev sjukskriven, låg i sängen och orkade inte mycket alls. Hade ingen lust att gå upp ens. Samtidigt var det semestertider och aktiviteter bokade sedan länge. Hur skulle jag orka? Hur skulle jag orka packa ut i husvagnen? Hur skulle jag orka vara social och trevlig med de vi skulle träffa? Humöret var långt ner i dalen och orkade inte ta sig upp. Som tur är har jag en fantastisk man, som låter mig vara den jag är och accepterar mig som jag är. Han ordnade med det mesta inför våra olika campingresor. Packade. Handlade. Han höll humöret uppe, trots att jag mestadels befann mig nere i dalen och surrade.

Under vår tur till Åland hände något inom mig. För det första är Åland en fantastisk plats att vara på. Där finns lugn, ro och inbjuder verkligen till rekreation. Dessutom reste vi dit med våra släktingar som är oerhört accepterande och låter en vara precis som en är. Det innebär att jag kunde sova när jag ville, meditera när jag ville, yoga när jag ville och umgås om jag ville. I bakhuvudet hör jag min läkares röst som säger att det är bra att röra på sig när en mår som jag mår. Veckan på Åland började jag springa. Det var skitjobbigt! Jag lunkade mest och gick en hel del, men jag rörde på mig, och jag fick tid att tänka. Den tiden blev min egen tid då jag vände och vred på mina tankar. Jag fick möjlighet att värdera olika saker i mitt liv och insåg vad som är betydelsefullt för mig.

Jag har en fantastisk familj. En underbar man som är så accepterande och låter mig vara den jag är. Våra barn är underbara, fulla av kreativitet och vill umgås. Vi tycker om att göra saker tillsammans. Det är viktigt för mig, och det vill jag inte vara utan. Det var veckan på Åland som jag bestämde mig för att göra något åt min situation. Bli frisk.

Sedan dess har jag fortsatt att springa. Varannan dag. Hela sommaren. Och har gått ner ytterligare nästan 5 kg på kuppen. Att äta både socker- och glutenfritt gick alldeles utmärkt. När övriga i familjen köpte glass i sommarvärmen hade jag med mig ett äpple, och det gick jättebra! Det var inte alltid jag behövde äta äpplet. Nu började jag njuta av att vara tillsammans med familjen på ett helt annat sätt. Jag blev mer accepterande och –jag tror- att jag blev gladare och snällare i humöret. Jag började känna mig mer som en kvinna, som började orka mer och plötsligt såg jag oss två som ett par igen. Man och hustru som är mitt i livet här och nu, och det vill jag ta vara på.

Jag är fortfarande under min resa på väg tillbaka till ork och energi. Men jag gör framsteg. Och kosten har en stor del i detta. Fyra ingredienser som jag insett är viktiga för mig:
-äta bra och ren mat baserat på fett, protein och grönsaker
-sova ordentligt, en jämn rytm varje natt
-fysisk aktivitet
-mental återhämtning, balans.

Tillsammans med en vän har vi bestämt att 2015 genomföra Tjejklassikern. Det ska bli jättekul och samtidigt en rejäl utmaning! Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att röra på mig – soffan har lockat mycket mer… Detta mål har jag satt upp för att motivera mig själv att fortsätta med min fysiska aktivitet även när orken sinar. Jag har förstått att det är viktigt för mitt välbefinnande. Det ska bli kul att ha detta att se fram mot tillsammans med henne samt ytterligare ett par kompisar som coacher. Följ mig gärna på bloggen; tipsa och hejja. Jag delar gärna med mig av min resa och utveckling. Och kanske är det fler som tänkt gå från soffan till Tjejklassikern under 2015?

Varma höstkramar!

1405949194357

6 reaktion på “Min sockriga historia

  1. Jenny Hägglund

    Tack för att du delar med dig av din resa! Jag är övertygad om att Tjejklassikern kommer att gå galant!

  2. Malin

    Hej & Heja dig!
    Önskar dig stort lycka till på din resa! Jag kommer att följa dig lite titt som tätt, kanske ses vi på tjejklassikern :-)

  3. Susanne

    Ulrika!
    Vilken resa du påbörjat! Jag blir jätteinspirerad att göra förändringar i min kost också!
    Fortsatt coachning mot nya mål följer!

  4. Maria Brusman

    Ulrika!
    Så härligt och inspirerande att läsa om din målmedvetenhet och jävlaranamma! Du kommer fixa det så himla bra!
    Och jag följer dig tätt och låter mig inspireras.
    Tack och Kram!

  5. Pingback: Motionsträning bra för hjärnan! | Rollebofrun

Kommentarer inaktiverade.