Inte så tuff – men ganska modig ändå

Första riktiga rullskideturen
Så kände jag mig idag när jag för första gången begav mig iväg på rullskidor.
Ni som läst min blogg vet att jag inte stått mycket på längdåkningsskidor alls i mina da´r. Visst åkte jag litegrann när jag var tonåring, för säkert 25 år sedan. Och de senaste åren har jag turat lite med barnen. Men då handlar det om att tura väldigt plant, väldigt sakta och typ 1 km eller 2 för att sedan fika och njuta av solen. Jag minns när jag ramlade en gång förra året och höll inte på att komma upp. Där låg jag och kände mig som världens klump. Det var stört omöjligt för mig. Tillslut fick jag ta av mig skidorna för att kunna resa på mig. Det är min erfarenhet av längdåkningsskidor.

Jag är så glad att jag har en man som  ser till att ”kitta” mig. Han har själv åkt en hel del skidor, och han har koll på vad jag behöver. Där släpper jag kontrollen helt. Han har beställt skidutrustning (har bara haft lånad sådan förut) åt mig och även ett par rullskidor ifall snön håller sig långt borta. Dessa rullskidor har jag testat en liten stund utanför huset för att se om jag överhuvudtaget kan stå på dem. Men idag begav jag mig iväg för att få träna på en liten längre sträcka.

Då, ska ni veta, när jag stod där på rullisarna, så kände jag mig inte speciellt tuff – skidorna hade total makt över mig. Vanligtvis är det ganska lite bilar och folk som rör sig denna väg, men självklart inte just idag när jag skulle börja. Jag kände mig så dum, ja, riktigt piinsamt, om jag ska vara ärlig. Men samtidigt så kände jag att jag måste ju börja någon gång!! Så jag trotsade pinsamhetskänslorna. När jag stakat mig fram bara några meter möter jag en annan rullskidåkare. Det fick mig att känna att det var ännu mer pinsamt, men hon stannade till och pratade. Det visade sig att hon också var nybörjare – hon hade bara kört 5 mil på sina. Ähum….jag har bara kört 5 meter, sa jag…
Vägen jag höll till längs är ganska plan, så jag fick möjlighet att nöta in teknik. Jag hade bestämt mig för att hålla på i 1 timme och på den tiden hann jag med 4 sträckor fram och tillbaka längs denna väg.

Sträcka 1: Staka
Sträcka 2: Staka med frånskjut höger ben
Sträcka 3: Staka med frånskjut med vänster ben (detta var svårare)
Träning i utförs- och uppförsbacke under en järnvägsviadukt
Sträcka 4: Staka med frånskjut med varannat ben

20141026_144318

På vägen hem kände jag ändå att jag var rätt modig som trotsade min pinsamma känsla och begav mig ut på detta. Under denna timme tycker jag själv att jag hann utvecklas en hel del från innan jag började. Från att bara lite stapplandes kunna staka mig framåt, vågade jag mig nu på lite fart med hjälp av lite frånskjut med benen. Jag lärde mig att parera lite med rullskidorna och svänga lite försiktigt. En dag som denna är jag glad för min naivitet och tilltro på att det går bra. För hade jag varit rädd för att ramla innan jag gav mig iväg hade jag nog aldrig gett mig iväg – finns ju risk att slå sig halvt fördärvad. Men jag ramlade inte en enda gång, även om hjärtat for upp i halsgropen vid ett par tillfällen. På det hela tycker jag att min relation till skidorna blivit mycket bättre under denna timme och jag ser fram mot nästa möte. En dag ska jag känna att jag styr skidorna helt och inte tvärt om!

2 reaktion på “Inte så tuff – men ganska modig ändå

  1. majvor

    Min jätteduktiga dotter. Så mycket mod och positivitet. Är så stolt över dig. Älskar dig! Kram♡♡♡

Kommentarer inaktiverade.