Halvvägs i Tjejklassikern

Igår genomförde jag del 2 i Tjejklassikern – Tjejvättern 100km.
Det gick bra. Vädret blev helt ok – de hade varnat för åska och det var skönt att slippa. Vi fick njuta av grått väder med lätta regnskurar om vart annat och när solen tittade fram då och då blev det riktigt varmt. 17-20 grader. Helt ok cykelväder.

Den här gången var min klassikerkompis Sara med samt min svärmor Marita på 76 år. Även om vi genomförde loppet var och en för sig, så är det väldigt mycket roligare att göra detta tillsammans, att få dela upplevelsen med, prata om efteråt och glädjas åt varandras prestationer.

Jag har cyklat Tjejvättern några gånger tidigare, typ 3. Och jag har cyklat både långsammare och snabbare tider. Men det viktiga för mig är ändå att känna att jag ger det jag kan, orkar och har lust med, just när det gäller. Och det jag inser om mig själv (ja, jag hinner tänka mycket under ett lopp) är att jag presterar som bäst när det gäller. När jag tränar hemmavid tar jag inte i så mycket som jag skulle kunna. Då fjösar jag mest. Tar det lugnt. Ser mig omkring. Njuter av turen. Det ska vara behagligt. Intervallträning har jag jättesvårt för – att behöva ta i allt vad jag kan. Även om jag vet att det är bra för att förbättra konditionen så har jag svårt att motivera mig till det. Men när det är ett lopp tar jag i så mycket jag orkar och förmår. De små djävulshornen åker fram. Jag vet inte varifrån de kommer…

När vi drog iväg kl 10.32 letade jag efter någon att cykla tillsammans med. Först efter att ha passerat Vadstena hittade jag en tjej och vi hjälptes åt att dra. Vid Ombergsbacken släppte jag efter. Jag kan dra på på platten och utför, men uppför orkar jag inte. Jag har inte de benmuskler som krävs. Och inte det mentala heller, tror jag. Jag cyklade uppför Ombergsbacken, även om det inte gick fort. Jag tyckte dock att backen kändes lättare än de tidigare 3 tillfällena jag cyklat. Om jag cyklar nästa år igen ska jag absolut ha tränat mina ben ännu mer.

Längs resan hann jag göra sällskap med ett par tjejer till. Det är så himlans kul att hjälpas åt och en hinner prata en del. Väl framme i mål var det bara så härligt att gå runt och flanera bland alla andra som också har presterat så bra, alla nöjda och glada. Roligt att stå och heja i målgången sedan. Känslan är fantastisk när en rullar över mållinjen. Och det är så härligt att se alla som känner likadant. Det spelar ingen roll om någon cyklat på 3 timmar, 5 eller 8. Alla prestationer är fantastiska och de är lika mycket värda. Det är härligt med den glädje som sprudlar i målgången. Sen var det så klart superroligt att få möta mina cykelvänner Sara och Marita igen för att få babbla om upplevelsen igen och äta den kyckling som det bjuds på efter loppet.

Tjejvättern medalj Tjejvättern diplom

Nu är det knappt en månad kvar till nästa del i Tjejklassikern….. Vansbro tjejsim. Jag har fått låna en våtdräkt som jag provade igår. Hm, den är kortbent och kortärmad. Vi får se om jag fixar det. Men först bör jag nog börja simma lite.