Första etappen avklarad

Diplom Tjejvasan

Igår gjorde jag det – första delen i Tjejklassikern – Tjejvasan 2015. Jag var sjukt lycklig, glad och stolt när jag gick i mål. Riktigt känslosam blev jag, faktiskt (vilket förvånade mig, men det gick liksom inte att hämma). Jag var såå glad. Så stolt. Såå trött. Jag hade gett allt jag kunde.

Detta är något som jag planerat sedan i höstas som en del i att jag ska må bättre och orka prestera. Av alla klassikerdelar så var faktiskt denna på skidor den jag var mest nervös för. Jag kunde nämligen inte åka skidor innan. Visst hade jag skidat några enstaka gånger i mitt liv, men jag kunde inte åka. På juldagen 2014 tog jag min första tur, och omdömet var att jag ”gick” på skidor. Jag var oerhört stel, livrädd för minsta lilla utförsbacke och varenda uppförsbacke upplevde jag som bakhal. Tack vare att min man och svåger är duktiga skidåkare så har jag fått de bästa råden jag kunnat få för att någorlunda ”åka” skidor och hur jag ska ta både utförs- och uppförsbackarna. Jag har förstått att det behövs mycket god teknik för att det ska gå bra, och att det behövdes många mil för att få erfarenhet och känna trygghet på skidorna..

25 välbehövliga mil, ungefär, hann jag få på skidorna innan jag stod på starten till Tjejvasan. Dessa behövde jag väl, för på Tjejvasan kände jag mig för första gången fullkomligt trygg på mina skidor och att det var jag som bestämde över dem och inte tvärtom. Det var oerhört viktigt för att loppet skulle kännas riktigt behagligt och skönt.

På fredag eftermiddag åkte vi upp till mina föräldrars stuga i Leksand, där vi åt gott och umgicks. Jättemysigt hade vi det. Min kära klassikerkompis blev tyvärr sjuk och kunde inte ställa upp i loppet. Däremot så kämpade hon bredvid spåret och hejjade på tillsammans med en annan god vän och min man. Vilket team de var!! På lördag morgon hann vi se starten på Tjejvasan för eliten på TV innan vi satte oss i bilen och drog iväg till Oxberg. Det var jag och några till….låånga bilköer. Men med god hjälp från mitt härliga kompisteam, så hann jag in i startfållan, få på mig skidor och landa 5 min innan det var dags för start.

Sen drog jag i väg. Jag tyckte först det var jobbigt mycket folk i spåren. Jag har ju blivit van att vara rätt själv i spåren på fjällen. Men jag vande mig och körde på allt vad jag kunde. Mina små djävulshorn tittade fram och jag drog på. Jag tryckte ifrån och sprang i uppförsbackarna, gasade på i utförsbackarna och däremellan stakade jag mestadels och diagonalade när så behövdes. Jag tog i allt vad jag förmådde. Jag kände dock ganska direkt att jag fortfarande hade ont i vänster ljumske, som jag hade i Björnrike. Det hindrade mig lite, men jag valde att inte fokusera på det. Jag ville framåt och prestera så bra jag kunde. Jag tycker själv att gav allt jag kunde. Gav järnet mer än vad jag hade trott, men det var skönt att utmana mig. Jag drack vatten och kaffe vid stoppen, men stannade aldrig utan slängde i mig det i farten.

Många tankar hinner fara igenom huvudet under ett lopp. ”Det är varmt” ”När jag ser kompisarna slänger jag av mig mössan” ”Var är alla spår?” ”Oj, hon åker något litet långsammare än jag. Ska jag köra förbi eller ta det lugnt bakom?” ”En utförsbacke – gasa!!” ”Skyltarna säger långsam körning till höger och snabb körning till vänster” ”Det är inte många som följer de direktiven om att hålla höger…” ”Vilken organisation som ligger bakom detta. Helt klart värt pengarna.” ”Oj, här var det stopp pga utförsbacke” ”Ta bort de här djävulshornen nu, Ulrika, kör lite lugnt istället” ”Underbart med alla som hejjar på efter vägen, det gör mig glad” ”Oj de spårar just nu – jag slänger mig bakom skotern så får jag nypreparerade spår. Så sköönt!”

Efter 15 km bestämde jag mig för att njuta ännu lite mer och inte vara så fokuserad på att köra så fort jag kunde. Trots det ser jag på min banprofil att jag ökat ytterligare i hastighet. Men de sista 7 km var jag trött. Då var min ambition enbart att komma i mål och köra så tryggt och säkert som möjligt.

Min slutsats av att ha genomfört sträckan är att det var, enligt mitt tycke, en oerhört lätt terräng, plan och mycket få upp- och utförsbackar. De utförsbackar som fanns var inte så långa och de var raka. Bara att gasa på, helt enkelt. Det var väldigt många i spåret samtidigt som ville framåt. Alla med olika mycket erfarenheter. Det gick lätt hela tiden. Jag kände mig fullkomligt trygg i att det ibland var spår och ibland inte och jag klev i och ur som jag ville. Det blev verkligen ett sådant lopp som jag önskade, då jag fick staka mycket.

I mål väntade mina vänner och man, som hejjat på längs vägen. Jag är så oerhört tacksam att de var med mig och delade denna dag med mig. De hejade och hjälpte till med kläder, packning och nummerlappar. Min man hade gjort en fantastisk valla åt mig. Jag har aldrig skidat på så himlans bra skidor tidigare. Bra fäste. Bra glid. Jag var också så glad för alla hälsningar via Facebook, sms och telefonsamtal under dagen. Så fantastiska människor som finns runtomkring mig.

Jag kände att jag definitivt kommer att vilja köra detta lopp igen nästa år. Och det härliga nu är att direkt väntar ett nytt delmål som ska klaras av. Dags att fortsätta träningen mot Tjejvättern i juni.

Vasaloppet

2 reaktion på “Första etappen avklarad

  1. Alexandra K (gyminstruktören)

    Hej!
    Vad häftigt och så extremt inspirerande att du tog dig till ditt mål! Stort grattis! Antar att du sadlar om inför nästa gren i Tjejklassikern nu 😉 Lycka till!

    1. Ulrika Vesterlund Inläggsförfattare

      Så roligt. Stort tack!!
      Ja, äntligen börjar de sopa undan gruset från vägarna. Dags att pumpa luft i cykeln. Och kanske tid att boka in ny gyminstruktion…

Kommentarer inaktiverade.