Den onda mot den goda

Jag kommer aldrig att kunna bli den där som kan gå på café, köpa en god kopp te och en smaskig kladdkaka, äta halva kakan och sedan känna mig nöjd. Aldrig. Jag är den där som äter upp hela och vill sedan ha mer. Och mer. Och mer. Jag kommer alltid förbli sådan. Jag har insett det och accepterar det.

Nu har jag hållit mig fri från socker i snart 10 månader. Helt otroligt. Resan har inte varit lätt. Frestelserna har varit många. Men idag kan jag gå förbi godishyllorna i affären, eller skyltfönstret till bageriet och titta på alla sötsaker som är framdukade för att locka till frestelse utan att det drar igång ett enda sug i mig. För min hjärna minns inte hur det smakar. Och när jag tänker på hur jag mår idag, jämfört med för bara ett år sedan är skillnaden helt otrolig. HELT otrolig.

Då gick jag omkring i en sockerdimma, ständigt trött och glömde saker. Idag är jag pigg, glömmer kanske ibland men inte på samma sätt, och framförallt finns det ingen dimma som håller avstånd mellan mig och livet.

Men ibland kommer det där lilla otäcka sötsuget ändå. Inte när jag passerar en godishylla, eller ett bageri. Den kan dyka upp ibland från ingenstans. Plötsligt. Högst oväntat. Det är som att den otäcka lilla känslan konkurrerar och vill ha min uppmärksamhet. Ofta en stund efter att jag ätit. Suget står ensam på scenen och framför sin monolog: Ge mig något sött. Jag behöver det. Jag kommer att må bra av det. Mmmmm. Och trots att jag äter ordentlig mat med protein, en fet sås och sallad inser jag att jag kommer att få leva med att det där sötsuget dyker upp lite då och då. Men det är en pjäs jag lärt mig hur den slutar lyckligt – monologen dör ut i all tystnad. Ingen bekräftelse. Inga applåder. Och strax entrar mättnaden den stora scenen. Det onda suget segnar ner och försvinna ut i kulisserna, och mättnaden får huvudrollen.

Slutet gott, allting gott!