Författararkiv: Ulrika Vesterlund

Imorgon gäller det

Ja, imorgon är det dags för Vansbro Tjejsim, 1000m i öppet mörkt vatten, kallt och motströms. Jag är glad att värmen har kommit, så det förhoppningsvis kommer att kännas skönt att svalka sig…

Jag kommer att göra mitt bästa för att ta mig igenom loppet. Det är det viktiga. Jag som från början trodde att detta nog inte var några konstigheter, har kommit till insikten att utmaningen ligger i det mentala, framförallt.

Tyvärr kommer min klassikerkompis inte med mig på detta äventyr, då hon blivit sjuk. Jättetråkigt, tycker jag, att inte få dela detta med henne, men blir en sjuk så är det inte så mycket att göra åt. Kroppen bestämmer, och då gäller det att lyssna! Jag var dock ute hos henne och hälsade på häromdagen, och fick då möjligheten att prova dräkten en sista gång. Jag simmade kanske nån- eller ett par hundra meter. Jag var inte så motiverad till simträning denna dag, då det var både varmt och det verkade mer mysigt att prata med vännerna som var med.

20150702_135149

Nu ska jag förbereda det sista och ladda inför loppet. Ska bli riktigt spännande att få uppleva detta. Kl 11.30 kliver jag i och tar mina första simtag. Önskar mig lycka till!

Kalasat och simmat!

Hipp hipp hurra, för världens bästa 10-åring idag!
Tänk att han redan är 10 år!! Min lilla stora kille som jag älskar så mycket och vill allt det bästa. Självklart blev det frukost på sängen och öppning av en massa paket. En härlig dag med sol och moln om vartannat, och när solen var framme var det riktigt varmt och skönt. Minns att det var riktigt soligt och fint och varmt den här dagen för 10 år sedan. <3

Vi for sedan till farmor i Strängnäs, där vi bjöd på hemgjord marängtårta som blev mycket omtyckt. Den var naturligt glutenfri, dock med en hel del rårörsocker mm. Jag smakade en sked, men vågade inte äta mer av det söta.

Därefter for vi ut till svågerns sommarställe, som ligger vackert vid Mälaren. Svärmor kollade in läget och meddelade att det var 16 grader i. Många orostankar dök upp om hur det skulle komma att kännas när jag klev i; hur ska det kännas? hur ska jag agera när kylan vill få mig att kliva upp igen? men om jag ska klara Tjejklassikern måste jag fixa detta!! hur ska jag göra för att inte andas för högt upp i bröstkorgen? hur ska jag göra för att inte känna efter?….. 

Jag värmde upp lite kort på bryggan för att få upp värmen i mig själv. Tillslut klev jag i. Tänkte inte, kände inte. Jag bara gick i och framåt. Började simma direkt. Även svärmor simmade med i några hundra meter – dock utan simdräkt, vilket imponerar på mig. Mannen och barnen satte sig i en roddbåd och höll sig i närheten av mig, vilket kändes betryggande då jag simmade rakt över sjön till andra sidan. Och vet ni vad – jag frös inte. Inte ett dugg! Och jag kunde andas på som vanligt. Och efter mina ca 1000m hade jag kunnat simma lite till…

Första provsim i öppet vatten 27jun15
Vattnet ser lugnare ut än vad det var – lite vågigt var det allt, som gav mig 3 mindre kallsupar…

Mina reflektioner; 16 grader klarar jag. Det kom vågor på glasögonen, vilket gav droppar på ögonen och synen blev suddig. Glasögonen satt f ö skönt – ingen imma. Fick några kallsupar av vågorna vilket är obehagligt och jag får hitta en strategi för att försöka slippa det. Vill simträna några gånger till. Simmade med strumporna, vilket var skönt när jag klev i. De sista hundra meterna tog jag av strumporna, och jag kände ingen skillnad i värme/kyla, snarare så blev det enklare och skönare att slippa strumporna som blev som kändes som ett par ballonger runt fötterna, när jag tänker efter. Ska fundera på hur jag vill göra med dem under själva loppet. De kan vara skönt att ha på sig när jag kliver i enbart för att lura mig själv från kylan lite grann, men sen skulle jag kunna vara utan dem under själva simningen.

Temperaturen ikväll vattnet i Vansbro: 14,9. Hoppas på att det blir åtminstone 16 grader till nästa vecka…

Sen fortsatte kalaset med mormor, morfar, farmor+man och farbröder som alla var med för att fira vår lilla stora killen.

Kram!

Våtdräkt – check!

Simdräkt
Jaha, då har jag äntligen ordnat mig en våtdräkt som är i min storlek. Hämtade den med posten idag. Jag sökte efter begagnat på blocket, men hittade inte någon som verkade passa mig. Jag surfade mig fram till Simbutiken på nätet, vilka jag tillslut beställde hos. De gav bra service och det kändes att de kunde sin sak. Med hjälp av vårt samtal, några mått mätta och möjligheten att få ställa alla knasiga frågor, så tycker jag nu när jag fått prova dräkten att den passar bra.

Ikväll fick det bli ett provdopp i vår pool hemma. 19 grader i vattnet och jag undrar vad jag gett mig in på… Det var ju jättekallt på den öppna huden!! Hur ska det gå?? En ljuspunkt var dock att fötterna höll sig riktigt varma och sköna med sockorna jag köp. Superbra köp! Visst, det blev rätt skönt i det 19-gradiga vattnet tillslut. Min 10-åring var dock tuffare än jag är, då han badade i bara badbyxor. Jag surfar in på Vansbrosimningen och ser att det är 13,2 grader i det vattnet just nu… Undrar på riktigt om jag ens kommer att komma i vattnet när det är dags….

Jag får se till att jobba med det mentala, samt få till lite simträning också. Bara 1,5 vecka kvar…

20150622_200452[1]

Ber till alla vädergudar att värmen kommer ordentligt, så graderna hinner stiga lite tills den 5/7.

En annorlunda midsommar blir också en midsommar!

20140620_115900
Från att jag varit liten har jag de flesta åren firat midsommar i Leksand, i min mormors och morfars stuga. Traditionsenligt till tusen! Vi träffades i släkten och firade tillsammans. Stugan rymde inte så många bäddar, så ibland tältade vi kusiner, eller så hade min familj husvagn med som vi bodde i på tomten. På midsommarafton firades det inne i Leksand. Många glada människor samlades inne i Sammilsdal – Gropen kallad – för att heja på majstångsresningen. En resning som tog sin lilla tid, men vad gjorde det när vi hade all tid i världen?! Glada människor, spelemän, sol, värme, liv. Därefter glädjefull dans som ringlade sig runt denna mäktiga ståtlighet. På midsommardagen firades enligt tradition majstångsresning i byarna – så även i vår bystuga i Grytnäs. Byborna samlades på förmiddagen för att samla ihop blommor och klädde sedan stången. På eftermiddagen var det dags för resning och dans! Varmkorv, bullar och saft, barnspring och barnbus sent inpå kvällen. För kvällen erbjöd dans till levande orkester inne i bystugan för de ofta förfriskade och glada vuxna. Och vi barn njöt av friheten och glädjen och lusten och längtan. Sommar….!!

Bystugan 2012
Resning av midsommarstång i bystugan i Grytnäs 2012.

När jag blev mer vuxen var jag iväg några år och firade på andra platser närmare där jag bor, eller så firade jag kanske inte alls. Men för mig ÄR midsommarfirande precis så som det är i Leksand. De andra firanden som jag lyckades hitta upplevde jag mest som en kopia…

Nu har vi, sen 10 år tillbaka egna barn och jag är så glad att vi återupptagit traditionen att åka till Leksand igen. Idag är det mina föräldrar som har stugan och det känns så härligt att fortfarande kunna njuta den friden som platsen ger mig. Midsommarfirandet i Leksand har på senare år blivit mycket mycket större med långt många fler turister och Sveriges högsta midsommarstång. Jag föredrar firandet i det lilla i vår bystuga, som är i all sin enkelhet. Just i år blev lillebror i vår familj sjuk, varför vi igår bestämde oss för att stanna hemma. För mig var det ett självklart val, då det kan vara jobbigt att åka bil i 35 mil med feber, hosta och snor som rinner. Dessutom smittorisken till övriga när vi kommer upp.

Trots det självklara valet känner jag en viss saknad av firandet. Regnet utanför vårt fönstret som häller ner gör inte saken bättre. Ska vi åka ut och fira med regnkläder i ösregn (sonen är fortfarande sjuk, men piggare) eller ska vi vara kvar här hemma, inomhus? Det får bli ett familjeråd, och barnen får bestämma!

Jag inser att jag blivit bortskämd med så fantastiskt fina midsomrar, att det är bra för mig att få prova på något annat. Alla har inte möjligheten att få resa iväg och göra något extra en midsommarhelg. Jag känner mig oerhört tacksam över att jag har haft (och fortfarande har) möjligheten till detta, och jag är speciellt tacksam över min familj, mina föräldrar, min bror m familj, brorsdotter med familj, fastrar och farbror, morbröder, kusiner och vänner, som trots allt finns runtikring mig. Ni är viktigast, oavsett om jag kommer dansa runt midsommarstången i år eller inte.

Nu ska jag göra det bästa av den här midsommaren för våra barn. Dessutom ska vi fira Loke som fyller 3 år idag!

Loke 3 år

Kram och glad midsommar på er!!

Årets första dopp – i våtdräkt

IMG_0306
En sjö vi fick vara alldeles ensamma vid.

Om tre veckor och en dag är det dags för Vansbro Tjejsim. Jag har fram tills idag inte oroat mig speciellt mycket för simningen. Simma kan jag ju…. 1000m i bassäng har jag simmat många gånger för många år sedan…. Jag trodde från början att skidorna skulle vara min största utmaning, då jag inte kunde åka skidor innan. Men nu står jag inför simningen och jag inser att DET nog kommer bli min största utmaning.

Jag har fått låna min svågers våtdräkt, och idag var det dags att testa den i vatten. Jag tycker våtdräkten satt helt ok, men enligt mannen i mitt liv så verkar den stor med förstora ärmar och stor över bröstkorg och axlar. Ja, jag har ingen aning om hur den ska sitta, så idag fick det bli ett prov i sjön.

IMG_0309
1, 2, 3, på det fjärde ska det ske….

Det var en riktigt varm och skön dag idag. Efter att ha sprungit 5km på eftermiddagen i 26 graders värme åkte vi och badade. Jag var rejält uppvärmd. Vattnet också – gissar på ca 20 grader. Fantiserade om hur det kommer att bli om 3 veckor….kallare i vattnet (hualigen, jag gillar´t inte), mörkt vatten (gillar´t inte heller, vill ha kontroll hur det ser ut), djupt (gillar inte det heller, tyvärr), trångt med en massa andra tjejsimmare som vill framåt samtidigt, olika snabbt. Hmm, jag tror min största utmaning är rent mentalt. Att slappna av, våga släppa på kontrollen, tillåta kyla och bara simma framåt. Lugnt och fint. Mina små djävulshorn som brukar komma fram när det gäller får inte titta fram denna gång – det är bättre att ta det lugnt och fint, andas, och se till att komma i mål.

IMG_0318
Min kära 8-åring var tuffare än jag och badade utan våtdräkt.

Fram tills idag har jag aldrig någonsin haft en våtdräkt på mig, än mindre provat simma med en. Men nu har jag testat och det var en riktigt kul upplevelse. Vilket flyt! Samtidigt som den kändes klumpig upptill. Som sagt, jag vet inte hur en våtdräkt ska sitta, men kanske är det så att den ska vara lite mer slimmad. Jag får googla vidare, testa någon mindre variant och hoppas att jag kan hitta en billig variant på Blocket.

IMG_0322
Vår hund Loke föredrog att titta på. Och gubben min fotade. <3

Viker in på ny okänd stig

Det är studenternas och min dag idag. Vi avslutar något som varit en trygghet under flera år och beger oss nu ut i den stora vida världen. Inte för att jag varit student och pluggat nu senast. Däremot har jag arbetat på en och samma arbetsplats i 14 år där jag idag gjort min sista ”riktiga” arbetsdag. En arbetsplats som jag stortrivts på. En arbetsplats där jag haft möjligheten att utvecklas och växa otroligt mycket. Jag har mött fantastiska kollegor och deltagare lokalt och i hela Sverige. Tyvärr älskade jag mitt jobb för mycket, vilket resulterade i sjukskrivning pga utmattningssyndrom. Vi har försökt hitta en lösning på arbetsplatsen utan att lyckas och därför har jag tyvärr blivit nödgad att inte arbeta kvar, och det har varit en sorgeprocess i sig.

Det krävs mod att öppna en dörr till det okända.
Ett ännu större mod att stänga en dörr till det redan kända.
(Tomas Gunnarsson)

Sicken bra text. En text som talar om precis där jag befinner mig just nu. Jag måste lämna en plats jag inte mår bra på längre, men som jag tycker om väldigt mycket. Det är som att inse att sin kärlek inte är vad den borde vara längre…. Det må låta dumt, men trots allt väljer jag att vara tacksam för min sjukskrivning. Den tiden fick mig att stanna upp och fundera över vad som är livet, vad som är jag och vad som är viktigt här och nu.

Byta stig

Efter att ha bearbetat sorgen har mitt fokus numer landat i det som komma skall. Jag viker in mot en okänd stig och har inte en aning om vart den leder mig. Men jag förstår att livet vill mig något annat just nu,  och jag ska ta reda på vad….

Idag när jag klev ut från kontoret, efter att ha städat, rensat, lämnat tillbaka nycklar och telefon är jag glad för att jag kom ut i ett myller av studenter. Lyckliga studenter som sjunger av glädje att ha avslutat sina studier i en trygg tillvaro och nu går en spännande framtid till mötes där allt är möjligt. Jag väljer att smittas av deras entusiasm för framtiden och ser med glädje och spänning fram emot vad livet vill med mig. Det är det enda jag kan göra just nu.

Kram och låt lusten glöda!

Grusväg leder framåt och uppåt

Löpning botar min sockersvacka

Ett litet återfall har det blivit för mig. Sötsaker….
Ni som följt mig vet att jag inte kan äta processat socker och sötningsmedel och avstår helt och hållet sedan ett och ett halvt år tillbaka. Däremot tillåter jag mig äta frukt och gör ibland bananglass eller så bakar jag något gott sötat med frukt. Med (stor) risk att det drar igång mitt sötsug får jag välja mina tillfällen då jag tillåter mig själv något extra, och resultatet blir att jag får stålsätta mig en eller ett par dagar efteråt. Men om jag inte stålsätter mig kan det bli förödande…och det har jag inte gjort fullt ut den senaste tiden. Här har varit mycket – kalas i flera omgångar för min kära 8-åring som fyllt år, jag har bakat favorit-kladdkakan i omgångar till kollegor på arbetsplatsen (och ätit själv också, såklart), med anledning av att jag slutar på mitt arbete om några dagar. Har samtidigt känt en viss oro i att inte veta vad jag ska göra när jag blir arbetslös, eller hur det ska bli. Dessutom är det nu avslutningar i alla barnens aktiviteter och skolan där vi ska vara med i olika sammanhang, pick-nick ska förberedas mm. Detta har gjort att jag de senaste dagarna eller kanske snarare ett par veckor inte planerat så bra med maten och inte ätit fullt så bra som jag skulle vilja. Jag har tillåtit mig mer söta saker i form av frukt och mörk choklad än jag borde. Igår smakade jag dessutom på några glutenfria köpekakor som jag inte bara kunde ta en av. Det blev 2, 3 och 4….. När jag gick och la mig igår bad jag min man att gömma allt sött som fanns, så får de se till att äta upp det här hemma. Jag har svårt att motstå och jag behöver komma ner till nolltolerans igen. Jag gissar att när jag nu klarat mig så länge utan sötsaker så har jag kanske litat för mycket på det och kanske tillåtit mig lite extra sött vid för många tillfällen. Men jag inser att det inte går och råder bot på det på en gång. Jag kan inte äta sött. Förutom att avstå får jag se till att börja springa lite mer igen. Det var säkert 3 veckor sedan sist. När jag springer hamnar jag i mer balans i kroppen, vilket är bra på många sätt och vis, och framförallt för sötsuget.

Så, imorse sprang jag till skolan med min snart 10-åriga son som cyklade, och sen sprang jag hem igen. Det blev 6 km. Gött!!

IMG_9299

Halvvägs i Tjejklassikern

Igår genomförde jag del 2 i Tjejklassikern – Tjejvättern 100km.
Det gick bra. Vädret blev helt ok – de hade varnat för åska och det var skönt att slippa. Vi fick njuta av grått väder med lätta regnskurar om vart annat och när solen tittade fram då och då blev det riktigt varmt. 17-20 grader. Helt ok cykelväder.

Den här gången var min klassikerkompis Sara med samt min svärmor Marita på 76 år. Även om vi genomförde loppet var och en för sig, så är det väldigt mycket roligare att göra detta tillsammans, att få dela upplevelsen med, prata om efteråt och glädjas åt varandras prestationer.

Jag har cyklat Tjejvättern några gånger tidigare, typ 3. Och jag har cyklat både långsammare och snabbare tider. Men det viktiga för mig är ändå att känna att jag ger det jag kan, orkar och har lust med, just när det gäller. Och det jag inser om mig själv (ja, jag hinner tänka mycket under ett lopp) är att jag presterar som bäst när det gäller. När jag tränar hemmavid tar jag inte i så mycket som jag skulle kunna. Då fjösar jag mest. Tar det lugnt. Ser mig omkring. Njuter av turen. Det ska vara behagligt. Intervallträning har jag jättesvårt för – att behöva ta i allt vad jag kan. Även om jag vet att det är bra för att förbättra konditionen så har jag svårt att motivera mig till det. Men när det är ett lopp tar jag i så mycket jag orkar och förmår. De små djävulshornen åker fram. Jag vet inte varifrån de kommer…

När vi drog iväg kl 10.32 letade jag efter någon att cykla tillsammans med. Först efter att ha passerat Vadstena hittade jag en tjej och vi hjälptes åt att dra. Vid Ombergsbacken släppte jag efter. Jag kan dra på på platten och utför, men uppför orkar jag inte. Jag har inte de benmuskler som krävs. Och inte det mentala heller, tror jag. Jag cyklade uppför Ombergsbacken, även om det inte gick fort. Jag tyckte dock att backen kändes lättare än de tidigare 3 tillfällena jag cyklat. Om jag cyklar nästa år igen ska jag absolut ha tränat mina ben ännu mer.

Längs resan hann jag göra sällskap med ett par tjejer till. Det är så himlans kul att hjälpas åt och en hinner prata en del. Väl framme i mål var det bara så härligt att gå runt och flanera bland alla andra som också har presterat så bra, alla nöjda och glada. Roligt att stå och heja i målgången sedan. Känslan är fantastisk när en rullar över mållinjen. Och det är så härligt att se alla som känner likadant. Det spelar ingen roll om någon cyklat på 3 timmar, 5 eller 8. Alla prestationer är fantastiska och de är lika mycket värda. Det är härligt med den glädje som sprudlar i målgången. Sen var det så klart superroligt att få möta mina cykelvänner Sara och Marita igen för att få babbla om upplevelsen igen och äta den kyckling som det bjuds på efter loppet.

Tjejvättern medalj Tjejvättern diplom

Nu är det knappt en månad kvar till nästa del i Tjejklassikern….. Vansbro tjejsim. Jag har fått låna en våtdräkt som jag provade igår. Hm, den är kortbent och kortärmad. Vi får se om jag fixar det. Men först bör jag nog börja simma lite.

12 timmar kvar till start

Ja, kl 10.32 startar vi Tjejvättern imorgon, lördag. Ska bli jättekul! En gnagande oro har dock bitit sig fast i mig – Tänk om jag får punktering?! Usch, jag gillar inte denna oro och jag vet inte varför den kommer just nu. Jag har cyklat Tjejvättern tre gånger tidigare och aldrig reflekterat över däcken. Men nu oroar det mig. Mycket. Kanske för att jag upptäckte ett litet hål i däcket men som min man nu fixat nytt. Och han har servat hela cykeln. Och jag vet ju med mig att jag klarar av att cykla 10 mil, men oron finns dör ändå.  Blir det fel på cykeln och jag blir ståendes….. ingen Tjejklassiker… Vet inte om det är därför min hjärna är orolig. Förstår mig inte alltid på mina tankar själv.

Nu släpper jag oron och ska sova och samla kraft. Det ska bli himlans kul att cykla de där 10 milen med min kompis, snart 76-åriga svärmor och ett tusentals andra tjejer.

Återkommer efter målgång!

När vi dansar försvinner tiden

Ikväll fick vi en sådan där underbar musikfylld lördagskväll igen. En kväll när vår 8-åring drar fram och kopplar in musik ur Spotify. Det blir musik i köket för fulla muggar medan vi lagar mat. Vanligtvis är vi alla fyra, men just denna kväll är vår 10-åring på hajk med Scouterna, så vi övriga dansade nog lite extra även för honom. Efter middagen tar min man, som den fd diskjockey han är, rodret vid Spotify, medan vi andra dansar, mimar, plockar fram låtsastrummor, gitarrer, mikrofoner…..allt. Vi dansar och sjunger eller mimar. Och tiden försvinner iväg. Ett par timmar känns som en kvart. Vi t o m testar rörelser som skulle kunna passa till Friskis & Svettis jympapass. Om jag ska bli jympaledare?? Näe, inte riktigt…..men ända sedan jag var tonåring har jag haft en liten hemlig dröm att få bli en sådan där som står i mitten av jympapasset och leder gruppträningen på Friskis & Svettis. Jag har min egen bild av hur rörelserna ska fånga känslan i musiken. När jag hör bra musik fylls hela jag av känslor, energier och minnen. Rätt ofta, faktiskt, tänker jag att ”den här vill jag ha på mitt friskis-pass”. Och det blev så även ikväll. Det resulterade i att vi alla letade efter musik som vi trodde skulle kunna vara bra, och testade rörelser till… Jag må vara knäpp – jag har ju inte ens ansökt om att få bli en sådan Friskis-jympaledare – men under tiden har vi haft så fantastiskt roligt tillsammans; dansat, mimat, sjungit. Och nåt år kanske jag vågar ta mod till mig att söka. Och då har jag redan gjort ett förarbete att hitta härliga låtar att gå igång på.

Hur som helst; det blev ännu en underbar kväll med musik, skratt, dans och svett. Ja, det blev värsta roliga träningspasset på ett par timmar. :) Hoppas på fler sådana kvällar tillsammans. <3

20150530_222219