månadsarkiv: september 2015

På upploppssträckan

Jag befinner mig längs upploppet. Jag började träna för ca 1 år. Från att mestadels föredragit att ligga i soffan och äta goda sötsaker, till att börja träna för att klara hela Tjejklassikern under 2015. Hittills har jag klarat de 3 första grenarna och det är enbart löpningen kvar. Imorgon. 10km tuff terräng.

Efter att ha sprungit 5km väldigt lugnt tidigare idag, sitter jag nu och kollar 3milsloppets livesändning på nätet för att få en bild av hur det ser ut. Förstår att det är många backar. I mitt huvud ser jag framför mig att det kommer att vara jobbigt, men roligt med fin terräng att springa i.

Magen är kass (jag har slarvat med mat den senaste veckan), jag har skavsår och blåsor på tårna sedan förra helgens 2-timmarstur. Men jag kommer ta mig i mål, springandes, lunkandes eller gående. Jag kommer klara det här!

Wow! Undrar vad jag ska göra sen….

Målgång nästa vecka – och jag struttar fram…

20150920_113929
Den senaste tiden har jag kämpat massor med viljan och lusten till att ut och springa. Lidingö Tjejlopp närmar sig med stormsteg, och i stort sett varje dag dealar jag med mig själv om jag ska fixa detta eller inte. Min kropp känner ett behov av fysisk aktivitet, vilket är precis vad jag ville uppnå med Tjejklassikern. Men lusten till att springa går sisådär…även om jag ordnat en riktig energifylld spellista och att det är skönt när jag väl springer. Om en vecka idag är det liksom målgången på min Tjejklassikerresa.

Den här veckan har jag, fram tills idag, bara tränat en gång – Crawlkursen i torsdags. Jag har arbetat heltid och inte hunnit med att träna på kvällen. Min plan var att träna på Friskis & Svettis igår, men det var fullt upp med andra familjeaktiviteter som jag såklart prioriterade. Och idag, när jag vaknade säger min man att jag nog borde ta ett långpass idag. ”Ja, 1 mil”, säger jag. Men nehejdå, det var inte tillräckligt. Han tyckte jag skulle ut och springa i två timmar, långsamt, men ändå springa hela tiden. Jag kände irritationen över att han påminner mig över det som jag egentligen känner lite stress inför – att jag borde springa mer. Han föreslog vilken väg jag skulle springa, så jag behövde liksom inte tänka – bara göra. Och det är ju precis vad jag behöver! Någon som sparkar på mig, när min egen motivation tryter. Tack älskade man att du coachar mig när jag behöver det!

20150920_103402
Den första 1,5km fick jag sällskap av en liten ödla, som skulle levereras till barnens klasskompis hem. Trevligt med sällskap, då jag lämnade vår hund Loke hemma denna gång eftersom jag skulle springa lite längre. Han var rätt besviken då jag stängde dörren utan honom. Han hade svansat efter mig hela tiden jag bytte om och gnydde ordentligt.

Följande kilometrar var bara helt jättesköna. Tempot var lugnt och skönt. Många tankar bearbetades och rensades i hjärnan. Jag sprang norrut till Ågelsjön, och ni som varit där vet att det är en rejäl uppförsbacke mot slutet. Det var ca 8km till backen. Närmare toppen började jag känna att det ömmade i höger skinkmuskel. Men jag hade 2km kvar att springa till 10km, innan jag fick vända, enligt mig själv. Jag sprang en bit längs Ågelsjöns västra sida och det var underbart skönt och vackert. Och det var väl tur, så jag kunde glömma det onda.

20150920_102257 20150920_125708
Superbra att få låna mannens vattenväska, så jag kunde dricka längs vägen. Supersmidig.

Hemvägen tänkte jag skulle gå lite snabbare, då jag hade värsta långa nerförsbacken tillbaka. Men vid det här laget hade jag börjat få rejält ont i höger skinkmuskel. Det gjorde mer och mer ont och att springa utför var inte till det bättre. Men jag kämpade på, viljan fanns där. Ganska snart började jag få ont i båda benen, främst skinkmuskel/lår på båda benen och ner mot knäna. Men jag skulle inte ge upp. Jag skulle fixa det här. Risken var att om jag skulle stanna så skulle jag inte kunna gå en meter sedan. Då skulle jag behöva bli hämtad, och det ville jag inte!! Så jag struttade framåt, så gott jag kunde. De sista 5 kilometrarna måste jag ha sett riktigt rolig ut. De som inte vet att jag har 15km bakom mig fick nog en hel del att fundera på gällande min min löpteknik… :)

Hur som helst, så lyckades jag springa hela 20km utan att stanna! Jag har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv. Och jag lyckades ta mig hem, även om det var slitigt i benen efter vägen. Flåsmässigt var det inga bekymmer alls. Jag behövde låta musklerna få träna på att hålla på länge, för det är vad jag kommer att låta dem göra nästa helg. Däremot så är min gångstil nu ikväll något vaggande och struttande och jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv. Undrar hur det ska bli imorgon…. Fötterna och vristerna klarade sig bra, där fick jag inte ont.

Om en vecka är det dags för sista delen i min Tjejklassiker. Ska jag orka ända in i mål? Eller ska jag falla på målsnöret? Jag får vila mig i form (nu går det definitivt inte att springa!) och ska självklart fixa detta på söndag – hur lång tid det än må ta!

Aj aj aj, min kropp ömmar

När jag vaknade igår morse kände jag min egen press att jag borde ut och springa 10km. Och helst i terräng. Men jag hade ingen lust. Inte ett dugg. Så när det ganska snart började regna – ösregna – gjorde det mig ingenting. Men jag kände fortfarande pressen ändå att jag behövde träna. Lidingö Tjejlopp närmar sig med stormsteg. Jag kollade in Friskis & Svettis hemsida och bestämde mig för att gå på ett medelpass kl 11 som jag inte var så sugen på. Men när första låten gick på, kom jag på hur roligt det var att gå på dessa gruppjympapass. Det var längesedan nu. Det har mest blivit löpning och gym för min del när jag tränat. Och när andra låten gick på var det en av mina favoriter från sommaren. Resten av passet var så jäkla kul så det är svårt att uttrycka sig i ord. Passet var så fantastiskt bra upplagt, lite annorlunda än vad jag är van vid, men det passade mig alldeles utmärkt. Eftersom det var längesedan jag tränade ett gruppgympapass, så minns jag mest hur jag tyckte att det var innan jag tog tag i min träning och tog fart mot Tjejklassikern. När jag nu jämför så är skillnaden stor. Flåset har jag på ett helt annat sätt än tidigare. Där orkar jag nästan hur mycket som helst, kändes det som. Muskelmässigt orkar jag också mycket mer av än för drygt ett år sedan, även om jag själv tycker att det var det var tufft (men roligt) för min del igår. På passet som var kul. Riktigt jäkla kul.

Och när jag kom hem, väntade lunch på mig.
Men jag kände mig inte färdigtränad. Förmiddagens jympapass hade gett mig så mycket energi! Jag tittade ut. Såg att det var uppehåll. Tog lillsonen och hunden med mig som sällskap. Vi drog till en liten backe där jag sprang uppför 10 ggr, så jag fick lite uppförs-träning, vilket jag behöver mycket träning av för att orka Lidingö Tjejlopp.

Uppför

Avslutningsvis blev det en klassisk springtävling mot vår hund Loke. Sonen mätte upp start och mål och jag fick såklart försprång. Dessvärre hade jag inte en chans, trots min mitt handikapp, men vid upploppet var det något som luktade gott, så jag vann iallafall!! :)

Inte en chansDoftar gottUpploppetI mål

Tänk att ett bra träningspass, kan ge så mycket energi till än mer träning! (….vaknar dock med väldig träningsvärk, men det var det värt!)

Lite nervös

Jag är lite nervös inför ikväll. Jag ska göra något jag aldrig gjort förut. Modigt av mig, å ena sidan. Men likt förbaskat blir jag nervös. Ikväll börjar jag Crawl-skola för vuxna.

Crawl-kurs

När jag i somras simmade Vansbro Tjejsim, blev min 10-årige son inspirerad och ville simma han också. Det finns Vansbro Ungdomssim, 1000m, som han skulle kunna vara med på. Men han frågar mig om inte han och jag skulle kunna simma Vansbro Kortsim, också 1000m, tillsammans nästa år? Och det vore ju fantastiskt roligt – att få göra detta tillsammans, han och jag!

Sagt och gjort, så ringde jag simsällskapet i stan för några veckor sedan och bokade in honom på en kurs så han blir säkrare i sin simning och lär sig crawla. Ska jag släppa ut honom på öppet vatten, så vill jag att han ska ha mer erfarenhet av att simma mycket och långt. Väl i luren så inser jag att jag ju inte heller är så väldigt haj på att simma, egentligen. Så jag hör mig fråga om det finns crawl-kurs för vuxna. Som tur är var båda kurserna fullbokade, men jag ställde mig ändå på kö. Kurserna för vuxna är så populära, så jag skulle nog inte få plats. Men förra veckan ringde de….och ikväll är det dags. Första träningstillfället.

Jag är lite nervös, för att jag ska göra något jag absolut inte behärskar. Men å andra sidan är det ju det som är meningen när en går kurs – att lära sig. Det är när jag går utanför min komfortabla zon som jag växer. Så vad kan bli fel, egentligen?

Nu ska jag lära mig crawla till nästa år. Så oavsett om jag ger mig på en ny klassiker eller inte, så kommer jag i alla fall att åka till Vansbro och simma igen.