månadsarkiv: oktober 2014

Träning trots motigt

Idag var en sådan där dag som jag inte hade lust att träna. Jag kände mig seg i kroppen. När jag i somras kände likadant tänkte jag ändå att Den bästa träningen är den som blir av.
Men med målet att styrketräna 3ggr/veckan gav jag mig ändå iväg. Och vet ni vad – jag blev så pigg efteråt!! Det fick mig att, direkt jag kommit hem, städa ur husvagnen (som jag dragit mig för) och därefter städa hela huset på en gång. Sen blev det en långpromenad med mysiga hunden i vackra solskenet.  Och nu sitter jag och läser i en bok och får syn på ett fantastiskt citat som jag bara måste dela vidare, för jag tror det ligger någon sorts sanning däri:

”De som tror att de inte har tid för fysisk aktivitet kommer förr eller senare få avsätta tid för sjukdom” Edward Stanley.

….Och det är ju precis av den anledningen jag faktiskt kämpar med fysisk aktivitet. För att må bra. Och kämpar, skriver jag, för det är inte roligt varje gång. Men det är skönt efteråt – alltid.

Trevlig fredagkväll, alla!

Inte så tuff – men ganska modig ändå

Första riktiga rullskideturen
Så kände jag mig idag när jag för första gången begav mig iväg på rullskidor.
Ni som läst min blogg vet att jag inte stått mycket på längdåkningsskidor alls i mina da´r. Visst åkte jag litegrann när jag var tonåring, för säkert 25 år sedan. Och de senaste åren har jag turat lite med barnen. Men då handlar det om att tura väldigt plant, väldigt sakta och typ 1 km eller 2 för att sedan fika och njuta av solen. Jag minns när jag ramlade en gång förra året och höll inte på att komma upp. Där låg jag och kände mig som världens klump. Det var stört omöjligt för mig. Tillslut fick jag ta av mig skidorna för att kunna resa på mig. Det är min erfarenhet av längdåkningsskidor.

Jag är så glad att jag har en man som  ser till att ”kitta” mig. Han har själv åkt en hel del skidor, och han har koll på vad jag behöver. Där släpper jag kontrollen helt. Han har beställt skidutrustning (har bara haft lånad sådan förut) åt mig och även ett par rullskidor ifall snön håller sig långt borta. Dessa rullskidor har jag testat en liten stund utanför huset för att se om jag överhuvudtaget kan stå på dem. Men idag begav jag mig iväg för att få träna på en liten längre sträcka.

Då, ska ni veta, när jag stod där på rullisarna, så kände jag mig inte speciellt tuff – skidorna hade total makt över mig. Vanligtvis är det ganska lite bilar och folk som rör sig denna väg, men självklart inte just idag när jag skulle börja. Jag kände mig så dum, ja, riktigt piinsamt, om jag ska vara ärlig. Men samtidigt så kände jag att jag måste ju börja någon gång!! Så jag trotsade pinsamhetskänslorna. När jag stakat mig fram bara några meter möter jag en annan rullskidåkare. Det fick mig att känna att det var ännu mer pinsamt, men hon stannade till och pratade. Det visade sig att hon också var nybörjare – hon hade bara kört 5 mil på sina. Ähum….jag har bara kört 5 meter, sa jag…
Vägen jag höll till längs är ganska plan, så jag fick möjlighet att nöta in teknik. Jag hade bestämt mig för att hålla på i 1 timme och på den tiden hann jag med 4 sträckor fram och tillbaka längs denna väg.

Sträcka 1: Staka
Sträcka 2: Staka med frånskjut höger ben
Sträcka 3: Staka med frånskjut med vänster ben (detta var svårare)
Träning i utförs- och uppförsbacke under en järnvägsviadukt
Sträcka 4: Staka med frånskjut med varannat ben

20141026_144318

På vägen hem kände jag ändå att jag var rätt modig som trotsade min pinsamma känsla och begav mig ut på detta. Under denna timme tycker jag själv att jag hann utvecklas en hel del från innan jag började. Från att bara lite stapplandes kunna staka mig framåt, vågade jag mig nu på lite fart med hjälp av lite frånskjut med benen. Jag lärde mig att parera lite med rullskidorna och svänga lite försiktigt. En dag som denna är jag glad för min naivitet och tilltro på att det går bra. För hade jag varit rädd för att ramla innan jag gav mig iväg hade jag nog aldrig gett mig iväg – finns ju risk att slå sig halvt fördärvad. Men jag ramlade inte en enda gång, även om hjärtat for upp i halsgropen vid ett par tillfällen. På det hela tycker jag att min relation till skidorna blivit mycket bättre under denna timme och jag ser fram mot nästa möte. En dag ska jag känna att jag styr skidorna helt och inte tvärt om!

Tankar längs en hundpromenad

20141026_072007
07.00 En vacker morgonpromenad med hunden. Det är söndag morgon och världen har fortfarande inte vaknat riktigt. Det är tyst. Jag hör en liten fågel som sjunger fint, alldeles ensam. Jag hör också vinden som får träden att låta som om de applåderar. Kanske är applåderna till den skönsjungande fågeln?

Sen jag började min livsstilsförändring har min lust till att gå ut i naturen kommit. Visst har jag varit ute i skogen tidigare också, men väldigt sällan på eget initiativ. Jag har härliga minnen från jag var liten, då jag följde med min morfar ut i skogen i Dalarna. Han kunde tillägna flera timmar i skogen för att plocka bär. Men som vuxen har jag inte prioriterat att bege mig ut i skogen. Jag har inte tyckt mig ha haft tid. Jag har haft fullt upp med arbete och vardagsbestyren och sedan har jag varit trött…. Men lusten till närheten av skogsmiljön har kommit av sig själv under den senaste tiden. Och i morse reflekterade jag över den, att jag är glad att ha blivit medveten om den och att jag har närheten till skogen. Jag bor faktiskt granne med den.

Att promenera längs asfaltsvägarna i området ger ingen energi, både asfalt och tegelhus är döda ting som bara finns där för att vi människor har velat ha det så. Skogen är full av levande växter och träd som stått där länge och varit med om väldigt mycket. Jag skulle gärna vilja veta allt de varit med om, vilka människor som passerat på dessa stigar tidigare. Hur mådde de? Vad gjorde de? Och vad gör djuren där om nätterna?

I morse kände jag all den fantastiska energi träden sände till mig och jag kände mig som ett med dem, växterna, mossan – allt. Det var en underbar promenad och det fick mig att känna tacksamhet för att jag får vara en del av livet en stund här på jorden.

Den onda mot den goda

Jag kommer aldrig att kunna bli den där som kan gå på café, köpa en god kopp te och en smaskig kladdkaka, äta halva kakan och sedan känna mig nöjd. Aldrig. Jag är den där som äter upp hela och vill sedan ha mer. Och mer. Och mer. Jag kommer alltid förbli sådan. Jag har insett det och accepterar det.

Nu har jag hållit mig fri från socker i snart 10 månader. Helt otroligt. Resan har inte varit lätt. Frestelserna har varit många. Men idag kan jag gå förbi godishyllorna i affären, eller skyltfönstret till bageriet och titta på alla sötsaker som är framdukade för att locka till frestelse utan att det drar igång ett enda sug i mig. För min hjärna minns inte hur det smakar. Och när jag tänker på hur jag mår idag, jämfört med för bara ett år sedan är skillnaden helt otrolig. HELT otrolig.

Då gick jag omkring i en sockerdimma, ständigt trött och glömde saker. Idag är jag pigg, glömmer kanske ibland men inte på samma sätt, och framförallt finns det ingen dimma som håller avstånd mellan mig och livet.

Men ibland kommer det där lilla otäcka sötsuget ändå. Inte när jag passerar en godishylla, eller ett bageri. Den kan dyka upp ibland från ingenstans. Plötsligt. Högst oväntat. Det är som att den otäcka lilla känslan konkurrerar och vill ha min uppmärksamhet. Ofta en stund efter att jag ätit. Suget står ensam på scenen och framför sin monolog: Ge mig något sött. Jag behöver det. Jag kommer att må bra av det. Mmmmm. Och trots att jag äter ordentlig mat med protein, en fet sås och sallad inser jag att jag kommer att få leva med att det där sötsuget dyker upp lite då och då. Men det är en pjäs jag lärt mig hur den slutar lyckligt – monologen dör ut i all tystnad. Ingen bekräftelse. Inga applåder. Och strax entrar mättnaden den stora scenen. Det onda suget segnar ner och försvinna ut i kulisserna, och mättnaden får huvudrollen.

Slutet gott, allting gott!

Citronsorbet med chokladmousse – sockerfri såklart!!

Citronsorbet med chokladmousse

På helgen tillåter vi oss ibland att lyxa med något extra till middagen. Igår provade vi en citronsorbet med chokladmousse. Det blev fantastiskt gott, som även barnen njöt av. Vi ändrade lite från originalreceptet och kommer nästa gång att minska ytterligare lite på ingefäran. Men för övrigt så kan den nästan ses som en hälsoboost i förkylningstider med både citron och ingefära. Självklart så är det i måttlig mängd, såklart. Den är ju fortfarande sötad med frukt så är du känslig bör du vara försiktig eller avstå, så den inte drar igång oönskat sötsug. Framförallt är  chokladmoussen söt, men där kan en minska på antalet dadlar och/eller minska eller ta bort bananen.
Denna funkar absolut att bjuda på! Den är frisk, fräsch och fri från både socker och mjölk.

Portionerna var oerhört stora. Jag dubblade originalreceptet eftersom vi är 4. Men det hade räckt till 8 lagom portioner. Nästa gång halverar vi detta recept.

Glass med bara tre ingredienser
– Fem frusna bananer (infrysta i små bitar för att sedan underlätta vid mixningen)
– Juice från 4 ekologiska citroner (antalet väljer du efter smak)
– Cirka 3 centimeter färskriven ingefära (vi kommer att ta lite mindre nästa gång för bättre balans)

Mixa i en matberedare eller med hjälp av mixer. En juicer går också bra.
Förvara gärna i frysen en timme innan du äter. Har du glassen i frysen för länge blir den dock isig. (Det går bra att byta ut citronen och ingefäran mot vad du vill. Till exempel kakao, frusna hallon, pekannötter etcetera.)

Raw chokladmousse
2 avokado
2 tesked ekologisk kokosolja
2 dl dadlar
1 dl kakao
1 banan

Mixa i en matberedare eller med hjälp av mixer. En juicer går också bra.
Förvara gärna i frysen en timme innan du äter. Har du glassen i frysen för länge blir den dock isig.

Vet ni vad min man sa idag…?

-Nu åker vi och köper kläder till dig! Jag blev så himlans glad! Vilken överraskning. En dag i klädaffärer för bara mig. Det händer väldigt väldigt sällan. Dessutom med mannens plånbok och smakråd. Kan det bli bättre? Han är väldigt bra på att plocka fram kläder jag dissat på klädställningen i affären. Men när kläderna kommer på så blir de oftast väldigt bra! Han pushar mig att våga gå utanför bekvämlighetszonen. Våga prova andra kläder än det vanliga jag använder. Det får mig att utvecklas.
Visst, även om detta egentligen var en försenad 40-års present som jag fick för drygt ett år sedan, så blev jag ändå överraskad och den kunde inte komma lägligare. Det är bra mycket roligare att få nya kläder nu, som 15kg mindre, då de flesta av mina kläder jag har idag hänger som hösäckar. Plötsligt blev det roligt att prova kläder igen.

Förutom världens bästa man, så har jag också världens bästa barn! I eftermiddags drog vi alla fyra iväg till badhuset och simmade. Ja, eftersom Tjejklassikern hägrar så var jag ju bara tvungen att simma 1000m när vi ändå var där. Grabbarna var duktiga och simmade flera längder de också. Sen väntade de tålmodigt på att jag skulle bli klar. Sen blev det bus, bubbel och bastu för oss alla.

Dagen avslutades med en underbart god middag.
Förrätten ordnade vår 9-åring – en fantastiskt god sallad toppad med Parmesan och rostade nötter, som han gjorde alldeles själv.
Varmrätten blev grillad biff med smörstekt sparris, ugnsrostade rotsaker, tzatziki och fetaost.
Efterrätten blev hemgjord citronsorbet med chokladmousse. Självklart fri från socker, sötad med frukt. Denna var ny för oss, men vi tyckte alla att den var jättegod. Receptet kommer i blogginlägg imorgon.

Avslutar dagen med att känna mig oerhört tacksam över min familj, för att de är de de är och låter mig vara den jag är. Och jag börjar känna att kroppen äntligen börjar hitta sin balans och styrka vilket ger mig frihet att leva här och nu.

Mat-träning-vila/återhämtning är grundläggande för att må bra. Det går inte att tulla på!

Allt börjar med vad vi stoppar i oss!!!!

Snöade idag in på några artiklar som rör sockerdiskussionen. Jag tänker dela med mig av dem här, och delge vad jag själv tycker. Ni som läser vet ju att jag valt att leva ett sockerfritt liv och mår oändligt mycket bättre! Jag är övertygad om att fler skulle kunna må mycket bättre med en kosthållning som vi är gjorda för. Kommentera gärna dina egna åsikter.

Elisabet Rytter från Livsmedelsföretagen skrev en artikel häromdagen, som en reaktion på Ann Fernholms bok ”Det sötaste vi har”. Elisabet vill få oss att tro att varningarna för socker är överdrivet. Och hon verkar tycka att den sockerkonsumtion vi har i Sverige idag är helt ok. Livsmedelsverket utgår från de Nordiska rekommendationerna som innebär att max 10% av energin får komma från tillsatt socker. WHOs rekommendation ligger på 5%… Självklart tycker hon att vi kan fortsätta äta socker som vi gör nu – hon förespråkar en industrin som vill tjäna pengar på vårt sockerätande.

Socker är inflammatoriskt. Sockret är skadligt för hjärt- och kärlhälsan. Sockret är farligt för kolesterolet. Och diabetesen. Sockret är beroendeskapande. Sockret får oss att vilja ha mer.
Och det är det sistnämnda som livsmedelsindustrin lever på. De vill att vi handlar mer! Idag konsumerar genomsnittssvensken nästan 50 kg socker/år. 50 kg! Jag äter inget, vilket innebär att det finns de som äter ännu mer! Det är galet mycket! Och det är precis vad livsmedelsindustrin vill. För jag tror inte att de bryr sig om att den sockriga och kolhydratrika mat de producerar är dålig för oss människor. Vissa drabbas tidigt, för andra tar det längre tid. Så många välfärdssjukdomar som vi har idag fanns inte längre tillbaka i tiden. I samma veva som vi blev rädda för fett och istället började sockra och söta maten började både fetman och välfärdssjukdomarna öka lavinartat. Det är numera mer ”vanligt” att dö av sjukdom typ hjärt-kärl eller cancer, än att dö av ålder och enbart somna in. Fundera själv – hur ser det ut i din omgivning? Hur många avlider av enbart ålder?

Läste också en artikel på NoSugarAdded som lyfter oron över att sjukvården inte väger in matens påverkan på våra kroppar och hjärnor när det gäller psykisk ohälsa. Det är galet!! Självklart påverkar det vi äter både vår fysiska kropp och hjärna och även vår mentala hälsa.
Varför skulle maten inte påverka oss?? Vem kan tro att mat bara åker in genom mun och ut på andra sidan?? Varför är vi mån om att tanka våra bilar med rätt drivmedel (annars funkar de inte) men när det kommer till oss själva så är det oviktigt? Jag tycker det är en galen och upp-och-nervänd värld där vi accepterar att fler och fler blir sjuka och att fokus helt läggs på att medicinera bort symptomen. Varför inte titta på orsaken?! Medicinen påverkar sedan fler funktioner av vår kropp och ofta behövs fler mediciner som följd.

Medicinindustrin har också allt att tjäna på att vi äter dålig mat – de får sälja medicin! Att diabetiker råds att äta kolhydrater och bara behöver ändra dosen insulin om de vill äta godis är ju galet i sig. Jag såg igår en intervju hos Kostdoktorn med en tjej som fick diagnosen diabetes typ-1 soch hon berättar om just detta. Hon trotsade sjukvårdens kostrekommendationer och när hon mådde bättre fick hon en, i mina ögon, häpnadsväckande reaktion från sjukvårdspersonalen.

Allt börjar med vad vi stoppar i oss!!!!

här kan du läsa Ann Fernholms svar på Elisabet Rytters artikel. Den är bra!! Sockrets negativa påverkan på oss måste spridas!

Motionsträning bra för hjärnan!

Idag var det 2 hälsonyheter på ekot. Det tycker jag är positivt. De tråkiga nyheterna behöver väga upp med lite positiva nyheter. Nyheterna kom till mig precis när jag stretchade efter ett morgonpass på gymmet.

De berättar att motionsträning är bra för hjärnan, att ytterligare en studie har kommit fram till att hippocampus kan fungera bättre för den som tränar bara 3x30min/veckan. Träningen gör att blodflödet ökar i hjärnan vilket förbättrar minnet.
Vill du lyssna så är det 2.21 min in på ekots sändning.

Kul att höra, det var ju en oro jag hade då jag mådde som sämst, då jag upplevde att jag ofta glömde saker. Träning har såklart så många fler positiva effekter som t ex bra mot både stress och depression. Jag som aldrig tyckt om att träna så mycket tidigare känner att jag fortfarande är på rätt väg.

 

Dagens gymträning

Fitnesstillbehšr
Foto: www.fotoakuten.se

Idag var jag och tränade i gymmet igen. Det var riktigt kul. Och riktigt skönt! Det är drygt en vecka sedan sist, men nu är min ambition att gå dit 3 gånger i veckan under hösten. Träningsupplägg som Friskis & Svettis har hjälpt mig att ta fram:

-Uppvärmning löpning 10-35 min
-Stakmaskin 1000m
-Tåhävningar på stepbräda med skivstång 2×25
-Staka med armarna 3×15
-Utfallsgång med viktskiva på sträckta armar 3x2sträckor
-Plankan med gymband 3×10 (…denna är jobbig!)
-Triceps på bänk 3×15
-Situps i lutande bänk 3×25
-Rygglyft i lutande bänk 3×10

Med detta program ska jag ha gått igenom helheten av min kropp, med fokus på de delar som kommer vara mest aktiva under Tjejvasan. Är det något som saknas och bör läggas till mitt träningsupplägg? Hojta i så fall!

Jag har fått berättat för mig att det är lätt att bygga muskler. Vi får väl se utvecklingen. Kul är det – och det är prio 1!

Jag var vad jag åt, är vad jag äter och blir vad jag kommer att äta

Smoothie och ägg
Jag har varit iväg en vecka hos en släkting i Malmö. Vi har umgåtts en del, tittat på musikal och jag har försökt förstå mer om kostens påverkan på kroppen. Jag har fått möjlighet att reflektera en hel del över mina kostvanor. Gamla och nya.

Jag har alltid ätit det jag har haft lust att äta. Socker och vete har varit en stor del av det. För 20 år sedan fanns en del halvfabrikat i min kost, men sen jag fått barn har jag ändå försökt att tillaga maten så mycket som jag orkat och kunnat. Men inte brydde jag mig om att titta på innehållsförteckningarna under flera år. Pasta var en ofta förekommande huvuddel i middagarna; snabbt och enkelt att tillaga. Men jag förstod inte hur nedbrytande det var för mina tarmar och därmed min kropp. Jag förstod inte att kolhydrater driver på sug efter mer kolhydrater. Jag förstod inte hur sockret påverkar inflammatoriskt på mig att jag av detta blev slut i både kropp och knopp. Jag förstod inte ens att vi inte behöver kolhydrater, utan kroppen har den fantastiska förmåga att själv förvandla fett till glukos (=socker); i den lagom mängd som min kropp behöver. För får jag i mig för mycket kolhydrater, förvandlar min kropp överskottet till fett..

Jag brukar göra veckoplanering för maten. När jag tidigare planerade menyerna tänkte jag ”ok, nu har vi 2 middagar med pasta, då kan vi ta något med ris nästa dag, och potatis därefter”. Fokus på kolhydraterna. Idag är fokus på proteinet och mina tankar i planeringsprocessen är ”ok, nu har vi 2 middagar med nöt, då kan vi ta något med fisk nästa dag och kyckling därefter”. När jag numera avstår från gluten och skurit ner på kolhydrater rejält (jag äter fortfarande grönsaker), tycker jag att min ork kommit tillbaka på ett annat sätt. Jag är än mer stärkt att stoppa i min kropp det som den är ämnad för att äta. Att helt enkelt äta det som min kropp kan ta hand om. Och hur klarar den av att prestera utifrån det jag stoppar i den? Tjejklassikern väntar… Det ska bli superspännande. Jag har inte tränat på en vecka, så nu är jag taggad för att träna imorgon förmiddag.

Jag var vad jag åt, är vad jag äter och blir vad jag kommer att äta.

Trevlig söndagkväll!