månadsarkiv: september 2014

Inställningen är skillnaden

Idag hade jag beställt en personlig gyminstruktion på gymmet, men tyvärr blev han tvungen att avboka. Jag var ändå där och tränade i morse och har bokat in en ny tid på onsdag för instruktion. Det ser jag fram mot!

Som jag skrivit tidigare, har jag aldrig varit förtjust i att röra på mig speciellt mycket. Speciellt inte springa! Visst har jag försökt mig på att vara fysisk aktiv i olika omgångar. Men speciellt löpning har jag tyckt varit jobbigt redan innan jag gav mig ut i spåret. Jag hittade alla fel; det var jobbigt, för mycket uppförsbackar, det var rötter i vägen, mantrat ”är jag aldrig framme snart” fanns med under hela turen. För några år sedan hittade jag cykling, vilket jag tyckte om – då hann jag ju vila i utförsbackarna – men jag tröttnade efter ett tag när jag inte märkte någon skillnad på vågen. För mitt fokus på den tiden var att röra på mig för att gå ner i vikt. Inte för att må bra. Nu vet jag varför viktminskningen aldrig kom; dels åt jag precis som vanligt, enligt tallriksmodellen. Det är alldeles för mycket kolhydrater för mig har jag insett idag. Jag tittade aldrig på innehållsförteckningarna och såg hur mycket tillsatser som finns insprängt i maten – speciellt socker och sötningsmedel. Och när jag försökt göra en ansträngning att bli fysisk aktiv så fanns det ju anledning att få unna mig det där lilla extra på kvällen… Det resulterade i att jag snarare gick upp i vikt när jag ställde mig på vågen. Ingen fettförbränning överhuvudtaget. Jag fick kanske några muskler, men fettet stannade gladeligen kvar runt min kropp. Inga resultat på vågen gjorde att jag gav upp.

Vad är annorlunda denna gång? Den här gången motionerar jag för att må bra mentalt. Mitt fokus har varit löpning. Jag ville tycka om att springa, för det är ett sånt enkelt sätt att motionera på. Till en början handlade det om att lunka och gå. Jag bestämde mig för att så fort det kändes minsta lilla jobbigt skulle jag ta det lugnt. Lusten var viktig denna gång! Visst, alla mina löpturer har inte varit jätteroliga, men oftast tycker jag om det. Min man brukar peppa mig och säga de klassiska orden att Den bästa träningen är den som blir av. Det har fått vara mitt mantra när den har behövts. Idag tycker jag det är skönt att springa när jag gör det för att må bra; Hjärnan får rensa sina tankar under turen, jag tänker aldrig på hur jobbigt det är eller hur långt det är kvar. Jag tittar på vackra omgivningar. Jag kan tillåta mig att springa kortare om jag vill. Det har till och med hänt att jag sprungit längre än jag tänkt när det känts bra. Allt är ok. På köpet har jag bränt fett och gått ner i vikt. Jag blir piggare och gladare här hemma och det stärker mig själv när jag klarar av fysiska aktiviteter jag aldrig trott mig själv klara av tidigare.

IMG_8688IMG_8665IMG_8710
Att tillexempel klara av att klättra en höghöjdsbana, som jag gjorde i somras här på Idre Fjäll, tillsammans med äldsta sonen var oerhört roligt och stärkande. Jag fick så´n kick – både för att jag klarade av det och för att jag fick dela den upplevelsen tillsammans med honom, istället för att stå bredvid och titta på.

Hittills har min träning sett ut ungefär så här:

Juli, augusti
Gå/lunkat/sprungit varannan dag. Jag började kort, bara ett par km. Jag följde ett program i Runkeeper för att gå ner i vikt. Tappade ca 5 kg och jag väger nu mindre än jag gjort på gissningsvis 20 år. Lusten har varit viktig och jag har tillåtit mig att hellre promenera än att stanna hemma. Jag har haft en positiv inställning till mina prestationer. Allt jag gör är bra.

September
Jag fick ont i kroppen och det blev svårt för mig att ut och springa. Jag kände att min kropp behövde vila och då tillät jag mig vila. Jag försökte ändå mig på åtminstone en lång promenad med hunden varje dag. Dessutom gick jag på ett jympapass på Friskis & Svettis 1 gång/vecka.

23 september
Kände mig redo för att börja bygga muskler. Skaffade gymkort på Friskis och Svettis och planerar att träna 2-3 ggr/vecka. Den 1 oktober ska jag få personlig instruktion i gymmet, vilket innebär att jag ska kunna få hjälp att lägga upp min träning för att nå mina mål. Och vad mitt mål är, är givet. Tjejklassikern 2015, med första delmål Tjejvasan 28 februari.

Min sockriga historia

Jag har påbörjat en resa och den vill jag skriva ner för att minnas. För jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vill fortsätta den väg framåt som känns rätt och som jag idag tror är rätt håll. Och kan jag inspirera någon annan till ett (socker-)friare liv, blir jag glad.

Under 2013 mådde jag inte bra. Jag var ständigt trött -extremt trött, vida humörväxlingar och kände inga begränsningar vad gällde att äta socker och sött. Jag älskade att fika kanelbulle. Jag älskade att göra mig en stor skål med glass och sätta mig vid tv:n för att lyxa, vardag som helg. Och jag älskade choklad. Det fanns alltid en anledning till att stoppa i mig något gott; småsugen, jättesugen, lyxa, mysa, trösta, straffa. Köpte jag hem ett paket Ballerina så smällde jag i mig hela paketet själv på en gång – utan problem. Det gick liksom inte att sluta när jag väl börjat… Om det någon gång råkade vara slut på fikabröd, glass eller choklad hemma så tog jag vad som fanns – enbart chokladsås, strössel, mackor eller vad som helst, bara det var sött. Jag har under många år varit periodare. I perioder kunde jag äta extremt mycket sött. Troligen var det perioder då jag själv inte var i balans. I perioder kunde jag klara mig helt utan godis, när jag väl bestämt mig. Men då fanns det mackor att göra istället som var supergott, för det var ju inte godis….

Sensommaren 2013 sitter jag hemma i köket. Mina föräldrar är på besök och vi har precis fikat. Och jag är, som vanligt, trött. Extremt trött. Orkar inte resa mig för att plocka undan efter fikat. Men min fina mamma fixar med det. Städar och plockar undan efter fikat som jag har bjudit på. Själv sitter jag trött kvar och får en känsla av rädsla inombords. Vad är det som händer med mig? Varför är jag så här trött? Varför orkar min mamma, som snart går i pension, men inte jag? Jag uppmärksammar då något som jag känt ett längre tag – en tjock mur runt huvudet. Vad är det? Jag upplevde också som att det var oerhört trögt för mina hjärnceller att koppla ihop sig. Jag blir orolig för mig själv. Jag har dessutom märkt av att jag glömt mycket den senaste tiden. Det gör mig rädd. Väldigt rädd. Har jag en allvarlig hjärnsjukdom? Men jag säger inget till någon, för jag vet inte vad jag ska säga. Jag skäms att jag bara är 40 år och inte orkar ett dugg…

Hösten kommer och därmed också arbetet. Jag har alltid tyckt om mitt jobb och mina kollegor. Men min egen lust inför jobbet är lägre än normalt den här hösten, men jag jobbar på. Jag är flitig på jobbet och vill göra ett 100% bra jobb. Och det går bra. Jag får uppskattning från både medarbetare och chef. Det ger mig någon sorts kick. Kunde inte släppa jobbet när jag kom hem. Slog gärna på datorn lite senare för att fortsätta med det jag höll på med på dagen. Men dimridån fanns kvar, och den oroade mig. Och tröttheten fanns där också. För att orka med åt jag sötsaker. Godisautomaten utanför kontorslandskapet på jobbet var min räddning. Dit gick jag och köpte kexchoklad både en, två och fler gånger per dag. Men jag skämdes samtidigt. Jag skämdes så pass att jag började stoppa godiset innanför tröjan när jag gick tillbaka, i hopp om att ingen skulle se. Men i ett kontorslandskap går det inte så bra att smyga. Det prasslade väldigt när jag skulle öppna paketet. Då kom jag på att jag kunde öppna paketet vid godisautomaten, så lät det inte lika mycket inne på kontoret….

När jag ser på detta i efterhand så ser jag ju att det inte var riktigt klokt – ett sjukligt beteende. Men jag visste inte bättre då. Jag var bara inte i balans. Och det var sockrets demon som styrde mig.

Under ledigheten över jul- och nyår tar jag mig en riktig funderare. Jag känner själv att mitt beteende med godis och sötsaker inte är normalt och jag vill inte ha det så! Jag ser mitt sockerätande som ett beroende som jag inte kan vara utan och jag vill vara fri! Fri från beroende. Oberoende! Jag blev arg på sockret för att det lockade mig och jag inte kunde stå emot. För min del fanns bara en sak att göra; göra slut! Sluta helt och hållet med socker. Eftersom jag ett flertal gånger försökt klara mig utan sötsaker, lyckats i perioder men alltid fallit tillbaka behövde jag göra något annorlunda denna gång. Det fick helt enkelt bli att utesluta socker och sötningsmedel fullständigt. Nolltolerans! Jag bestämde mig för att hålla upp i ett halvår för att sedan utvärdera hur jag mådde då. Den 7 januari 2014 drog jag igång…

Under de veckor och månader som gick läste jag mer och mer om sockret, och insåg att alla de symtom jag kände under 2013 var orsakat av sockret. Dimhjärnan försvann ganska snart och jag gick ner 9 kilo, men min energi och lust var fortfarande inte på topp. Ju mer jag läste på så insåg jag också att vetemjölet förvandlas till socker i våra kroppar och att gluten är något alla människor bör avstå ifrån. Att glutenet gör att våra tarmar utarmas och går sönder. Vissa känner av det direkt, andra inte…

I maj bestämde jag mig för att prova 3 månader utan gluten. Jag ville ju fortfarande bli piggare. De första 2-3 veckorna blev en enda stor utresning i min kropp. Som tur var fanns glutenfria människor i min omgivning, och av dem fick jag förstå att det kunde vara en utrensning. Jag höll i mitt uppehåll från glutenet och det blev bättre vartefter.

Men jag var fortfarande inte i balans – på jobbet upplevde jag fortfarande stress; många trådar att hålla i luften. Jag tog fortfarande till kvällarna för att ta fram jobbdatorn hemma och jobba för att känna att jag gjorde mitt jobb ordentligt. Att jag var utmattad begrep jag inte själv förrän min chef en dag sa åt mig att ta det lugnare, att inte jag inte behövde göra mitt jobb 150% bra. Då kraschade jag. Tidigare hade jag haft mitt socker att döva mig med, men denna gång hade jag ingenting, jag hade bara mig själv….. Min chef såg det jag inte kunde se och hon erbjöd att jag skulle få gå till företagshälsovården, vilket jag blev glad för, för jag hade minsann läst om att problem med sköldkörteln kunde leda till trötthet och det vore ju toppen om de kunde reda ut det.

På företagshälsovården gjorde de väldigt många tester, som alla visade bra resultat. Det var nästan så jag blev besviken att det inte var något fel på sköldkörteln, för det hade varit så enkelt att få medicinera det och att allt skulle bli bra. Men så enkelt var det inte… Nu fick jag ta tag i och jobba med mig själv istället.

Det visade sig att jag led av utmattningssyndrom och blev sjukskriven, låg i sängen och orkade inte mycket alls. Hade ingen lust att gå upp ens. Samtidigt var det semestertider och aktiviteter bokade sedan länge. Hur skulle jag orka? Hur skulle jag orka packa ut i husvagnen? Hur skulle jag orka vara social och trevlig med de vi skulle träffa? Humöret var långt ner i dalen och orkade inte ta sig upp. Som tur är har jag en fantastisk man, som låter mig vara den jag är och accepterar mig som jag är. Han ordnade med det mesta inför våra olika campingresor. Packade. Handlade. Han höll humöret uppe, trots att jag mestadels befann mig nere i dalen och surrade.

Under vår tur till Åland hände något inom mig. För det första är Åland en fantastisk plats att vara på. Där finns lugn, ro och inbjuder verkligen till rekreation. Dessutom reste vi dit med våra släktingar som är oerhört accepterande och låter en vara precis som en är. Det innebär att jag kunde sova när jag ville, meditera när jag ville, yoga när jag ville och umgås om jag ville. I bakhuvudet hör jag min läkares röst som säger att det är bra att röra på sig när en mår som jag mår. Veckan på Åland började jag springa. Det var skitjobbigt! Jag lunkade mest och gick en hel del, men jag rörde på mig, och jag fick tid att tänka. Den tiden blev min egen tid då jag vände och vred på mina tankar. Jag fick möjlighet att värdera olika saker i mitt liv och insåg vad som är betydelsefullt för mig.

Jag har en fantastisk familj. En underbar man som är så accepterande och låter mig vara den jag är. Våra barn är underbara, fulla av kreativitet och vill umgås. Vi tycker om att göra saker tillsammans. Det är viktigt för mig, och det vill jag inte vara utan. Det var veckan på Åland som jag bestämde mig för att göra något åt min situation. Bli frisk.

Sedan dess har jag fortsatt att springa. Varannan dag. Hela sommaren. Och har gått ner ytterligare nästan 5 kg på kuppen. Att äta både socker- och glutenfritt gick alldeles utmärkt. När övriga i familjen köpte glass i sommarvärmen hade jag med mig ett äpple, och det gick jättebra! Det var inte alltid jag behövde äta äpplet. Nu började jag njuta av att vara tillsammans med familjen på ett helt annat sätt. Jag blev mer accepterande och –jag tror- att jag blev gladare och snällare i humöret. Jag började känna mig mer som en kvinna, som började orka mer och plötsligt såg jag oss två som ett par igen. Man och hustru som är mitt i livet här och nu, och det vill jag ta vara på.

Jag är fortfarande under min resa på väg tillbaka till ork och energi. Men jag gör framsteg. Och kosten har en stor del i detta. Fyra ingredienser som jag insett är viktiga för mig:
-äta bra och ren mat baserat på fett, protein och grönsaker
-sova ordentligt, en jämn rytm varje natt
-fysisk aktivitet
-mental återhämtning, balans.

Tillsammans med en vän har vi bestämt att 2015 genomföra Tjejklassikern. Det ska bli jättekul och samtidigt en rejäl utmaning! Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att röra på mig – soffan har lockat mycket mer… Detta mål har jag satt upp för att motivera mig själv att fortsätta med min fysiska aktivitet även när orken sinar. Jag har förstått att det är viktigt för mitt välbefinnande. Det ska bli kul att ha detta att se fram mot tillsammans med henne samt ytterligare ett par kompisar som coacher. Följ mig gärna på bloggen; tipsa och hejja. Jag delar gärna med mig av min resa och utveckling. Och kanske är det fler som tänkt gå från soffan till Tjejklassikern under 2015?

Varma höstkramar!

1405949194357

Nu kör jag!

Jag har haft strul med hemsidan under flera veckor, men nu har jag äntligen fått fin hjälp av supporten så jag kan börja uppdatera igen. Samtidigt har jag haft enormt ont i kroppen och har inte haft lust till att röra på mig överhuvudtaget. Jag har sprungit/lunkat i stort sedan varannan dag sedan juli, så kanske var det behövligt med en ordentlig paus för mig. Men nu är jag igång igen, jag börjar bli piggare och kroppen ömmar inte längre. Så, i förrgår besökte jag ett gym. För drygt 20 år sedan provade jag att gå på gym litegrann, men fastnade inte riktigt. Jag var lite nervös. Skulle jag förstå mig på maskinerna? Skulle jag orka?  Jag gillar Friskis och Svettis, en ideell förening med många ideellt engagerade. Den trevlige kille jag pratade med där lovade att det var jättelätt att förstå sig på maskinerna, och på löpbandet var bara en grön start-knapp en kunde trycka på. Jag valde att gå dit på förmiddagen, då jag gissade att det var lite lugnare med folk. Jag letade mig försiktigt fram bland alla maskiner och läste instruktionerna. Det gick superbra, och var superskönt! Idag var jag där igen. Värmde upp genom att springa 5km på löpbandet och sedan kryssade jag runt bland olika maskiner. Nu har jag beställt en individuell instruktion i förhoppning om att instruktören kan hjälpa mig att få till ett träningsprogram till Tjejvasan i februari.

Löpbandet

Maten kan vara din medicin eller ditt gift

Ända sedan jag läste boken ”Den hemlige kocken” av Mats-Eric Nilsson, har det känts viktigt att äta ren äkta mat. Nu är det inte så lätt dock, då mataffärernas utbud är mycket processad mat. Och när en hittar ren och ekologisk mat känns det ofta dyrt. Men jag har insett att det är viktigt för mig att äta ren och bra mat, som min kropp kan ta hand om och må bra av. Precis som vi är måna om att tanka bilen med rätt sorts bensin, serva och besikta den, bör vi också tanka oss själva med bra mat och dryck. Våra kroppar ska orka under många år framöver!

I helgen var jag på släktträff fredag-söndag. Det var fantastiskt roligt att träffas och det blev mycket diskussioner kring både politik och mat. Just fika- och mattillfällena är den tid då vi får möjlighet att sitta ner och prata tillsammans och ta del av varandras erfarenheter, upplevelser och åsikter. Jag tycker det är jätteintressant. Det som blev tydligt för mig i helgen är det ”liv” som jag lämnat, nämligen det sockriga livet. Min släkt är fantastisk som helt har accepterat mitt sockerfria val och de har ofta förberett alternativ till mig så även jag kan äta. Ändå så har jag sedan igår bollats med tankar om jag vill vara den som har nolltolerans på socker. Jag tycker självklart att andra får äta socker om de vill, det är deras eget val, och jag får inte cravings längre av att umgås i en sockrig miljö. I sociala sammanhang blir jag den där som måste erbjudas annat, om någon vill bjuda på något. Eller låta mig avstå. Jag blir den där som är annorlunda. Det vore så enkelt att bara smälta in och följa med och äta som alla andra. Men när jag ”sprang” på den här filmen blev jag övertygad igen att fortsätta min väg som jag redan påbörjat! Jag vill att maten ska vara min medicin.

Fredagsfys och fredagsmys

Efter sommarlovet bjöd jag in familjen till att varje fredag göra någon form av fredagsfys innan vi fredagsmyser. Första veckan cyklade vi en tur och förra veckan var vi till simhallen och simmade. Tanken är att det ska vara på ett lekfullt sätt och att vi gör det tillsammans, hela familjen. Idag är det så att vi ska iväg på släkt-kräft-camping-helg och det kan bli svårt att hinna med någon fredagsfys. Jag tänker och hoppas att det denna vecka kan bli i form av en promenad tillsammans där vi ska vara. Oavsett, så är fredagsmyset förberett; grönkålschips. Jag sprang på grönkål i affären och kunde inte låta bli att inhandla och tillaga. Chipsen är kryddade med olivolja, flingsalt, rivet citronskal och chilliflakes. Ska bli riktigt gott. Och riktigt nyttigt på samma gång.

IMG_9300

Slutat sockra börjat jogga!

Så är det – jag har helt och hållet slutat äta socker och artificiella sötningsmedel. Detta efter en tid då jag mått dåligt i form av ständig trötthet, humörsvängningar och dimhjärna. Jag åt extremt mycket sötsaker så fort jag var i obalans; stressad, trött, orolig. Det fanns alltid anledning till att få stoppa i mig socker. Resultatet av att jag slutade fullständigt med socker och sötningsmedel var att jag blev av med min dimhjärna och gick ner 9 kg. Eftersom jag fortfarande kände en hel del trötthet provade jag att lägga av med glutenet som jag hade läst kunde ha en negativ på våra tarmar, oavsett om en är intolerant eller inte. När jag förstod att vitt mjöl omvandlades till socker när det landat i våra magar bestämde mig för att avstå. När jag sedan i juni blev sjukskriven pga utmattningssyndrom så tog mitt liv ännu en ny vändning. För att tillfriskna fick jag höra att det var bra att röra på sig. Tro mig – jag har aldrig tyckt om att vara speciellt fysiskt aktiv, men från juli tvingade jag ut mig själv att gå/lunka varannan dag. Detta har jag sedan fortsatt med och har därefter gått ner ytterligare 5 kg, jag känner mig piggare, gladare och starkare både fysiskt och mentalt. För att fortsätta motivera mig till att vara fysiskt aktiv regelbundet behöver jag nu ha ett mål, och det blir att genomföra Tjejklassikern 2015. Fixar jag det, kommer jag bli riktigt stolt över mig själv. Det här blir en blogg över min resa från ett riktigt tjurigt och stressat  sockermonster till en glad, stark och fri kvinna som genomför Tjejklassikern 2015.

7/1 -14: Startar mitt socker- och sötningsmedelfria liv och går ner 9 kilo.
1/5-14: Slutar med gluten
5/7-14: Börjar lunka/småspringa varannan dag och går ner ytterligare 5 kilo.
1/9-14: Startar träning med fokus på Tjejklassikern 2015