Dubbel målgång – massa glädje

Ja, i söndags den 27 september gick jag dubbelt i mål. I mål på Lidingö Tjejlopp och i mål på Tjejklassikern 2015.
Mååål Lidingö Tjejlopp Stolt Lidingö Tjejlopp
Förutom att min glädje var enormt stor, och att jag var galet stolt (gick omkring med min medalj på mig här hemma hela kvällen, och hade svårt att ta av mig den…)  så har detta projekt gett mig såå mycket. Ska försöka formulera ner:

-Jag har fått en lust till träning och insett de fysiska och mentala vinsterna.
-Har upptäckt hur härligt det är att vara ute i naturen.
-Löparrundor löser upp tankeknutor.
-Likheterna är stora mellan att arbeta målinriktat och att genomföra ett lopp; Jag är energisk på startlinjen, lustfylld i början av loppet, tvekar vissa delar av loppet, ifrågasätter mig själv andra delar av loppet, tänker tankar som att ge upp flera gånger, vägrar dock ge upp, biter ihop och går i mål skitstolt och glad över min prestation. Det går upp och ner. Detta tar jag med mig då jag siktar mot andra mål i livet. Ge inte upp för minsta motgång. Fokusera på glädjen vid målgång.
-Jag var dessutom riktigt skraj inför de flesta lopp. Helt obefogat, så här i efterhand. Min egen rekommendation till mig själv är att skippa oron, kör bara, det löser sig efter vägen. Samma rekommendation gäller även i övriga livet…. :)
-Insikten att jag är mer målmedveten än vad jag visste att jag var. Både privat och i arbetslivet.
-Glädjen att känna allt stöd och alla påhejningar i och med att jag varit helt öppen med att genomföra Tjejklassikern. Hade jag bara hållit det för mig själv, hade det bara varit jag som kunnat heja på mig själv. Kraften blir så enormt mycket större när hejarropen kommer från er andra.

Därmed vill jag rikta ett stort Tack till alla som stöttat och hejjat längs min Tjejklassikerväg. På Facebook, här och irl. Det har varit guld värt. <3
Emblem Tjejklassikern
….nu ska jag bara besluta mig för nästa mål; Tjejklassikern igen? Halvklassikern? Eller ingen klassiker och bara göra de roligaste loppen? Är förstås riktigt sugen på hela klassikern någon gång i framtiden. Kanske om 2 eller 3 år…

KRAAM!

På upploppssträckan

Jag befinner mig längs upploppet. Jag började träna för ca 1 år. Från att mestadels föredragit att ligga i soffan och äta goda sötsaker, till att börja träna för att klara hela Tjejklassikern under 2015. Hittills har jag klarat de 3 första grenarna och det är enbart löpningen kvar. Imorgon. 10km tuff terräng.

Efter att ha sprungit 5km väldigt lugnt tidigare idag, sitter jag nu och kollar 3milsloppets livesändning på nätet för att få en bild av hur det ser ut. Förstår att det är många backar. I mitt huvud ser jag framför mig att det kommer att vara jobbigt, men roligt med fin terräng att springa i.

Magen är kass (jag har slarvat med mat den senaste veckan), jag har skavsår och blåsor på tårna sedan förra helgens 2-timmarstur. Men jag kommer ta mig i mål, springandes, lunkandes eller gående. Jag kommer klara det här!

Wow! Undrar vad jag ska göra sen….

Målgång nästa vecka – och jag struttar fram…

20150920_113929
Den senaste tiden har jag kämpat massor med viljan och lusten till att ut och springa. Lidingö Tjejlopp närmar sig med stormsteg, och i stort sett varje dag dealar jag med mig själv om jag ska fixa detta eller inte. Min kropp känner ett behov av fysisk aktivitet, vilket är precis vad jag ville uppnå med Tjejklassikern. Men lusten till att springa går sisådär…även om jag ordnat en riktig energifylld spellista och att det är skönt när jag väl springer. Om en vecka idag är det liksom målgången på min Tjejklassikerresa.

Den här veckan har jag, fram tills idag, bara tränat en gång – Crawlkursen i torsdags. Jag har arbetat heltid och inte hunnit med att träna på kvällen. Min plan var att träna på Friskis & Svettis igår, men det var fullt upp med andra familjeaktiviteter som jag såklart prioriterade. Och idag, när jag vaknade säger min man att jag nog borde ta ett långpass idag. ”Ja, 1 mil”, säger jag. Men nehejdå, det var inte tillräckligt. Han tyckte jag skulle ut och springa i två timmar, långsamt, men ändå springa hela tiden. Jag kände irritationen över att han påminner mig över det som jag egentligen känner lite stress inför – att jag borde springa mer. Han föreslog vilken väg jag skulle springa, så jag behövde liksom inte tänka – bara göra. Och det är ju precis vad jag behöver! Någon som sparkar på mig, när min egen motivation tryter. Tack älskade man att du coachar mig när jag behöver det!

20150920_103402
Den första 1,5km fick jag sällskap av en liten ödla, som skulle levereras till barnens klasskompis hem. Trevligt med sällskap, då jag lämnade vår hund Loke hemma denna gång eftersom jag skulle springa lite längre. Han var rätt besviken då jag stängde dörren utan honom. Han hade svansat efter mig hela tiden jag bytte om och gnydde ordentligt.

Följande kilometrar var bara helt jättesköna. Tempot var lugnt och skönt. Många tankar bearbetades och rensades i hjärnan. Jag sprang norrut till Ågelsjön, och ni som varit där vet att det är en rejäl uppförsbacke mot slutet. Det var ca 8km till backen. Närmare toppen började jag känna att det ömmade i höger skinkmuskel. Men jag hade 2km kvar att springa till 10km, innan jag fick vända, enligt mig själv. Jag sprang en bit längs Ågelsjöns västra sida och det var underbart skönt och vackert. Och det var väl tur, så jag kunde glömma det onda.

20150920_102257 20150920_125708
Superbra att få låna mannens vattenväska, så jag kunde dricka längs vägen. Supersmidig.

Hemvägen tänkte jag skulle gå lite snabbare, då jag hade värsta långa nerförsbacken tillbaka. Men vid det här laget hade jag börjat få rejält ont i höger skinkmuskel. Det gjorde mer och mer ont och att springa utför var inte till det bättre. Men jag kämpade på, viljan fanns där. Ganska snart började jag få ont i båda benen, främst skinkmuskel/lår på båda benen och ner mot knäna. Men jag skulle inte ge upp. Jag skulle fixa det här. Risken var att om jag skulle stanna så skulle jag inte kunna gå en meter sedan. Då skulle jag behöva bli hämtad, och det ville jag inte!! Så jag struttade framåt, så gott jag kunde. De sista 5 kilometrarna måste jag ha sett riktigt rolig ut. De som inte vet att jag har 15km bakom mig fick nog en hel del att fundera på gällande min min löpteknik… :)

Hur som helst, så lyckades jag springa hela 20km utan att stanna! Jag har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv. Och jag lyckades ta mig hem, även om det var slitigt i benen efter vägen. Flåsmässigt var det inga bekymmer alls. Jag behövde låta musklerna få träna på att hålla på länge, för det är vad jag kommer att låta dem göra nästa helg. Däremot så är min gångstil nu ikväll något vaggande och struttande och jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv. Undrar hur det ska bli imorgon…. Fötterna och vristerna klarade sig bra, där fick jag inte ont.

Om en vecka är det dags för sista delen i min Tjejklassiker. Ska jag orka ända in i mål? Eller ska jag falla på målsnöret? Jag får vila mig i form (nu går det definitivt inte att springa!) och ska självklart fixa detta på söndag – hur lång tid det än må ta!

Aj aj aj, min kropp ömmar

När jag vaknade igår morse kände jag min egen press att jag borde ut och springa 10km. Och helst i terräng. Men jag hade ingen lust. Inte ett dugg. Så när det ganska snart började regna – ösregna – gjorde det mig ingenting. Men jag kände fortfarande pressen ändå att jag behövde träna. Lidingö Tjejlopp närmar sig med stormsteg. Jag kollade in Friskis & Svettis hemsida och bestämde mig för att gå på ett medelpass kl 11 som jag inte var så sugen på. Men när första låten gick på, kom jag på hur roligt det var att gå på dessa gruppjympapass. Det var längesedan nu. Det har mest blivit löpning och gym för min del när jag tränat. Och när andra låten gick på var det en av mina favoriter från sommaren. Resten av passet var så jäkla kul så det är svårt att uttrycka sig i ord. Passet var så fantastiskt bra upplagt, lite annorlunda än vad jag är van vid, men det passade mig alldeles utmärkt. Eftersom det var längesedan jag tränade ett gruppgympapass, så minns jag mest hur jag tyckte att det var innan jag tog tag i min träning och tog fart mot Tjejklassikern. När jag nu jämför så är skillnaden stor. Flåset har jag på ett helt annat sätt än tidigare. Där orkar jag nästan hur mycket som helst, kändes det som. Muskelmässigt orkar jag också mycket mer av än för drygt ett år sedan, även om jag själv tycker att det var det var tufft (men roligt) för min del igår. På passet som var kul. Riktigt jäkla kul.

Och när jag kom hem, väntade lunch på mig.
Men jag kände mig inte färdigtränad. Förmiddagens jympapass hade gett mig så mycket energi! Jag tittade ut. Såg att det var uppehåll. Tog lillsonen och hunden med mig som sällskap. Vi drog till en liten backe där jag sprang uppför 10 ggr, så jag fick lite uppförs-träning, vilket jag behöver mycket träning av för att orka Lidingö Tjejlopp.

Uppför

Avslutningsvis blev det en klassisk springtävling mot vår hund Loke. Sonen mätte upp start och mål och jag fick såklart försprång. Dessvärre hade jag inte en chans, trots min mitt handikapp, men vid upploppet var det något som luktade gott, så jag vann iallafall!! :)

Inte en chansDoftar gottUpploppetI mål

Tänk att ett bra träningspass, kan ge så mycket energi till än mer träning! (….vaknar dock med väldig träningsvärk, men det var det värt!)

Lite nervös

Jag är lite nervös inför ikväll. Jag ska göra något jag aldrig gjort förut. Modigt av mig, å ena sidan. Men likt förbaskat blir jag nervös. Ikväll börjar jag Crawl-skola för vuxna.

Crawl-kurs

När jag i somras simmade Vansbro Tjejsim, blev min 10-årige son inspirerad och ville simma han också. Det finns Vansbro Ungdomssim, 1000m, som han skulle kunna vara med på. Men han frågar mig om inte han och jag skulle kunna simma Vansbro Kortsim, också 1000m, tillsammans nästa år? Och det vore ju fantastiskt roligt – att få göra detta tillsammans, han och jag!

Sagt och gjort, så ringde jag simsällskapet i stan för några veckor sedan och bokade in honom på en kurs så han blir säkrare i sin simning och lär sig crawla. Ska jag släppa ut honom på öppet vatten, så vill jag att han ska ha mer erfarenhet av att simma mycket och långt. Väl i luren så inser jag att jag ju inte heller är så väldigt haj på att simma, egentligen. Så jag hör mig fråga om det finns crawl-kurs för vuxna. Som tur är var båda kurserna fullbokade, men jag ställde mig ändå på kö. Kurserna för vuxna är så populära, så jag skulle nog inte få plats. Men förra veckan ringde de….och ikväll är det dags. Första träningstillfället.

Jag är lite nervös, för att jag ska göra något jag absolut inte behärskar. Men å andra sidan är det ju det som är meningen när en går kurs – att lära sig. Det är när jag går utanför min komfortabla zon som jag växer. Så vad kan bli fel, egentligen?

Nu ska jag lära mig crawla till nästa år. Så oavsett om jag ger mig på en ny klassiker eller inte, så kommer jag i alla fall att åka till Vansbro och simma igen.

Backe upp och backe ner

I helgen var vi på kräft-släkt-träff. En rätt ny och trevlig tradition sen ett par år tillbaka. Någon har fått i uppdrag att utse en camping som vår mötesplats. Alla ser till att boka sin stuga eller campingplats och sedan ses vi i sin allra enklaste form. Var och en har med sig sitt. Men vi äter tillsammans, fikar, skrattar, utbyter åsikter, leker, slöar. Och en och annan tränar… Min ambition var att springa 10km i fredags innan vi drog iväg, så jag liksom bara kunde njuta av helgen. Dessvärre hade jag så mycket att stå i, och eftersom vi inte ville komma fram allt för sent på fredagskvällen så fick jag helt enkelt hoppa över den löpningen. En del av mig tyckte det var skönt, och en annan del av mig blev stressad. Lidingö Tjejlopp hägrar…

På lördag förmiddag, blev vi bjudna på tårta av min mor som fyllt år. Självklart fanns det en fantastiskt god socker- och glutenfri variant. När den var uppäten kände jag lite smått att jag borde träna men hade ingen lust att springa själv. Till min stora förvåning säger min brorsdotter (som inte sprungit på sjukt många år) att hon gärna utmanar mig att springa uppför Vilstabacken, som vi kan se framför oss från där vi fikar. Jag avskyr uppförsbackar och motstånd, men vill jag nu ha sällskap så inser jag att det bara är att haka på….

20150829123202_IMG_1700

Fyra gånger uppför blev det för min del. Galet jobbigt var det! (Även om det inte ser så värst jobbigt ut på bilden, så tyckte jag det.) Och nej, jag sprang inte uppför hela. Jag sprang lite i början, men det var för mycket motstånd att jag inte kunde göra annat än att gå efter ett tag. Men jag stannade aldrig. Jag försökte hålla ett jämnt tempo hela tiden. Jag har aldrig tränat sådan träning tidigare och det var galet jobbigt. Men med släkten påhejandes så uppfyllde jag mitt mål. Och några fler i släkten tog sig en promenad upp och nerför. Och barnen sprang ju lätt uppför, flera gånger. Som nedvarvning drog jag och brorsdottern iväg längs med 2,7 km terrängspåret.

Och söndag förmiddag blev det två varv i spåret för min del – 5,4km. Superbra för mig att få prova springa terräng. Hemma springer jag längs vägar och grusvägar och utan uppförsbackar. Jag gillar dem inte. Inte alls. Avskyr! Jag kan klara av flåset, men motståndet – oavsett om det är mycket eller lite lutning uppför, så gillar jag det inte. Tyvärr. Så det var bra för mig att prova terränglöpning med en handfull uppförsbackar. Jag är nervös inför Lidingö Tjejlopp, ska ni veta. Det kommer bli asjobbigt.

Jag kom på det!

Tack för de tips jag fick via Facebook häromdagen om hur jag kan hitta lusten igen till att springa! Jag kommer testa flera av dem. Kom dock på idag att jag inte haft musik i öronen på hela sommaren när jag sprungit. Inte konstigt att jag låtit träliga (som vi säger i Östergötland) tankar fått ta utrymme. Så idag laddade jag hem ett gäng låtar på Spotify som jag vet att jag blir glad av när jag hör dem. Det blev mest musik från min ungdom (oj, så gammal jag lät plötsligt). Mycket 80- och 90-tals låtar och en och annan från 70-talet också och självklart en hel del nya låtar också.

Så dagens 7,2 km var riktigt roliga och förhållandevis lätta att springa. Musiken gav glädje, minnen och energi. När jag anlände hemma slängde jag mig på gräsmattan, andades, tittade upp på den klarblå himlen och njöt av min prestation. I öronen drogs låten favoriten ”Fan va bra” igång – precis så som jag tyckte löprundan gick.

Himmel 20150823 Efter löprunda 20150823

Ser redan fram emot nästa runda!

En känsla av harmoni

Godkväll 22aug15
Naturen är fantastisk! När jag befinner mig i den känner jag ett lugn och harmoni. Tillfällen jag gärna skulle vilja göra mer av. Igår till idag ville mina övriga familjemedlemmar ut och tälta i skogen, grilla, chilla och bara ha det bra. Det har hänt vid några tillfällen att de gjort det tidigare. Dessvärre fryser jag alldeles för lätt på natten att jag undviker att sova i tält. Jag följer gärna med ut men föredrar att åka hem på natten och sova i min egna säng där det är varmt, skönt och mjukt. Men denna gång kände jag för att följa med. Min kära man hade nämligen skaffat en ny militär-sovsäck som skulle tåla -26 grader, så den kanske skulle kunna funka.

Korvgrillning 22aug15

Vi drog iväg fredag kväll vid 17-tiden. Barnen hade en kompis med sig, så vi var fem. Vi slog läger, kokade tomatsoppa som vi toppade med mozarella som vi åt till middag. Senare på kvällen blev det grillad korv och därefter grillad banan med choklad. Guu så gott. Däremellan blev det bad, lek, tillverkning av barkbåtar och en hel del roliga historier. Det blev en alldeles alldeles underbar kväll. Tid att umgås. Inga störande mobiltelefoner, surfplattor eller annat. Underbart!

Alla fyra grabbar var tuffare än jag – de sov under bar himmel. Förutsättningarna var förstås fantastiska – vindstilla, inga mygg och en alldeles fantastiskt stjärnhimmel att titta på. Det var vackert!

Själv sov jag och Loke i tältet vi ställt upp. Jag baxade ner mig i den varma sovsäcken. Jag med underställ, mössa och sockor. Jag frös inte ett dugg. Jag svettades inte heller. Det var alldeles lagom. Så härligt att kunna sova en natt i tält utan att frysa.

Morgonen blev tidig – redan kl 06 vaknade gänget av soluppgången och dimman som låg tätt över vattnet. Återigen fantastiskt vackert. Dagen erbjöd bad, tillverkning av ytterligare några barkbåtar, lek, mat och blåbärsplockning.

Barkbåt 22aug15Blåbär 22aug15

Jag känner mig bara så tacksam att få vara med om en sådan fantastisk upplevelse tillsammans med mina allra närmaste. Att bara få vara tillsammans. Opretantiöst. Enkelt. Här och nu. Det är helande för mig. Och naturen sitt till.

Nästa vecka börjar jag troligtvis läsa en kurs ”Hälsa utifrån ett helhetsperspektiv med utomhuspedagogiska metoder” – låter alldeles perfekt intressant!

Trevlig lördagkväll, alla!

Igår provade jag något nytt

Visserligen har jag provat cykla MTB i skogen förut, men ytterst lite och jag tycker det är svårt. Kliver gärna av så fort jag blir lite nervös och osäker. Men igår hängde jag på övriga familjen, som tränar i cykelklubben Antilopen, för att se om det var något för mig.
-Hujedamej så kul det var! Lagom klurigt för mig, och kul. Jag cyklade med den lilla gruppen. Jag fick cykla på mindre stigar över rötter och stenar, med en liten lagom uppförsbacke. Alldeles lagom för att jag skulle få utmana mig själv. Roligt var det, och jag hänger gärna på någon mer gång.

Om någon undrar om jag sprungit något mer så säger jag ja. Två gånger. Senast sprang jag 8km och det var jobbigt. Efter 5km kände jag att det räckte, och förstår att det berodde på att det är den längden jag är van vid. Resterande löpturer måste bli närmare milen, så jag får in vanan. Tyvärr känner jag inte lusten till att springa, som jag gjorde förra året. Då kunde jag längta till nästa löppass så snart jag avslutat passet innan. Men idag finns inte lusten till att springa på samma sätt. Vad beror det på – jag vet inte? Det är nu jag behöver springa. Om en månad går Lidingö Tjejlopp av. 1 mil ska jag springa då. Så nu får jag skärpa mig. Jag måste, måste, måste springa. Hastigheten spelar ingen roll. Det blir en tur imorgon. :)

Soluppgång i mitt vacka Leksand 20150814
Soluppgång i mitt vackra Leksand 20150814

Jag drunknade inte!!

Snarare så klarade jag Vansbro Tjejsim. Och om du frågar mig så gjorde jag det med bravur och är skitstolt över mig själv!

20150705_110304
Jag står vid starten. Min klassikerkompis är tyvärr sjuk, så när mina främsta anhängare; man och barn, har lämnat mig vid starten är jag själv. Helt själv. Förstås tillsammans med ett gäng andra pirriga och glada simmerskor. Men jag står och tittar ner mot vattnet, det mörka, och undrar hur det ska kännas när jag kliver i. Ska jag gå ner och blöta mig först, eller passar det mig bättre att bara kliva i? Hur lång tid ska det ta? Hur känns ”motströmmen”? Kommer jag att orka?  Jag känner mig nervös och modig på samma gång.

Det är en solig och varm dag. En riktig sommardag! På skyltarna läser jag att det är 18,4 grader i vattnet. I högtalarna hör jag dem säga att det inte varit så varmt sedan 1973. Wow! Jag har simmat i 16 grader och vet att vad gäller temperaturen kommer det inte vara några problem. Jag tog varken sim-sockorna på mig eller den extra badmössan. Det var för varmt. Jag står vid start och börjar till och med svettas innan jag ska kliva i.

Jag startar i tredje startled. Första startled är eliten. Sen kommer andra startled när det sedan är vår tur. Jag står långt fram. Adrenalinet går igång. Jag kliver i. Andas. Såå skönt att få svalka sig. Ner i vattnet. Simma. Simma. Simma. Inget fin-simma. Pulsen är hög och jag tar i allt vad jag kan. Till en början har jag svårt att hitta en jämn och bra rytm (jag har ju inte tränat teknik ett dugg, ska ni veta), men efter några hundra meter tycker jag att jag fått till det.

Simningen gick både smidigt och snabbt. Jag kunde mestadels simma närmast bryggan, längst till höger. Vid de tillfällen jag skulle simma om någon, var det  en rejäl extra ansträngning, för där kändes motströmmen mer. Annars märkte jag knappt av att det var motströms.

26 min. 26 min!! 26 minuter stod det på klockan när jag kom i mål! Jag var sjukt förvånad och glad på samma gång. Själv hade jag hoppats klara det under en timme…. Jag var lycklig över att jag klarade det.

20150705_120337

På plats hade jag min familj och mina föräldrar och jag kände mig evigt lycklig och tacksam över att ha sådana fina supportrar som följer med mig och hejjar och peppar. Det betyder såå mycket att känna stödet och få dela det tillsammans!! <3 <3

Det har nu gått drygt en månad sedan Vansbro tjejsim. Direkt efter loppet for jag några dagar iväg till Åland med familjen och har sedan gått på lågvarv vad gäller datorer, sociala medier och min blogg.

20150705_204807

Men ikväll damp det ner ett oroligt meddelande i min inkorg från en gammal god vän som hoppades att jag hade semester och att det inte var något annat som gjorde att inte bloggen blivit uppdaterad på länge. Tack!! En spark i baken behövde jag. För att uppdatera bloggen, menar jag. Och jag lovar; trots att jag inte uppdaterat, så har jag ändå tränat löpträning. Ähum, ok, kanske inte tränat så jättemycket som jag kanske borde, men jag springer 2-3 gånger i veckan iaf. Jag lovar att bli bättre på att uppdatera, och jag behöver öka min löpträning för att klara den sista utmaningen också, som jag hört många intyga att det blir den allra jobbigaste.

Dags att slänga mig i sängen, för imorgon bitti blir det en löprunda innan frukost igen.

Kram på er alla!!